untitled

att förmå sig att lyfta.
jag ska snart ut och springa sexton kilometer. jag hoppas att det blir en bra springtur, jag hoppas att jag kan springa så att tankarna ebbar ut i lugn och en förvissning om... hur bra jag kan må, mår, ofta.
(mina ord är tråkiga fula meningslösa dammiga äckliga)

jag ska skriva klart det halvfärdiga. det jag hittar i fragmentariska worddokument, i block i form av hastigt nedklottrade minnesanteckningar. lite i taget. det här kommer nog inte att bli en så kronologisk blogg.

mjuk kväll mot huden och jag har ont i halsen. det ligger apelsiner på bordet. jag vill gå och sätta mig i en rhoddodendronbuske. jag har aldrig lärt mig stava till det. jag har läst ut moodysons vitt blod och jag är nästan lite glad för det. den var bra. fylld av poesivibrerande exakt rätt-träffande formuleringar som fortfarande snurrar som planeter i mitt huvud, utanför mitt huvud. men den fick mig att känna mig som om jag levde i en febrig dröm. nu lyssnar jag på låtar på repeat, vill mest somna och födas in i en ny dag.
och det jag önskar mest av allt är att du ska gå online och säga några ord som får mig att känna mig som mig.