(I will be safe in my strive)

jag går mig framåt med varma fötter. som en stabil, varm trygghet. jag tycker om att ha mina fötter i rediga kängor. det ger mig en känsla av stabilitet.

jag har haft en väldigt bra dag. sista föreläsningen i AI, och jag och två kursare satt kvar i ett grupprum till fem. vi satt i flera timmar och pratade om olika intressanta problem och frågor. insikter, klokheter. vi satt och var lika djupa alla tre, när någon kom på något diskuterade vi alla, lyssnade och drog paralleller till något annat. sen tystnade vi, begrundade och någon kom på något nytt.
jag kände mig alldeles uppfylld när jag gick därifrån, som om någon blåst in luft i mina lungor och förstärkt färgerna i världen lite. ta sig lite bortom, ifrågasätta lite mer.
sen var det en hemskt trevlig fika efter det också.

---



---

och jag.
trivs i mina kängor och rödlilabruna hår.

blandar ut den varma chokladen blandas med ett par tårar

hösten faller och med den alla våra längtor, våra saknader, våra fåror i pannan och våra sorger, den svunna sommaren, våra leenden och våra rosiga kinder. gulnar, skrumpnar i en färgsymfoni och lägger sig som ett täcke över oss. som ett mjukt lager bomull över våra sår. faller och omhuldar staden, människorna, förmultnar och blir näring till nya somrar, drömmar, ny leenden i nya ögon. det som en gång var ska en gång bli, men inte i samma form. vårt gissel och vår välsignelse: denna föränderlighet, denna ström, denna rörelse. tryggheten i förändringen och i att svepas med, att inte bara lyckan är förgänglig utan också olyckan. kanske är vissheten om hur lite kontroll vi faktiskt har det tryggaste vi kan uppnå.

det är dendär dagen på året då mörkret överraskar en med att plötsligt komma en timme tidigare. höstmörkret letar sig in under mina kläder, in i min maggrop, det är en kall natt som sveper sig om mig och jag saknar att kunna svepa dig om mig. jag har alltid tyckt att det här höstmörkret är mysigt, men uppenbarligen är det inte lika mysigt utan dig att krypa intill. hösten klär mig inte värst utan dig.
mycket är svårt. jag spelar tori amos och tänder ljus för mig. ägnar mig åt stora mängder verklighetsflykt. känner lukten av äpplen i min fruktskål. diskar, känner det varma vattnet omsluta mina händer. ser ljusen i fönstren på huset mitt emot släckas ett efter ett.
jag känner även somligt falla på plats. pusselbitar som glider in i varandra, en balans jag aldrig förut haft. samtidigt känslan av att visst rinner mellan fingrarna.
men att ändå svepas med.
är det jobbigt att saknas
som att något kallt har svept in som inte funnits där innan. och febern kommer och går, jag lindar in mig i filtar och klamrar mig fast vid thékoppar, tänker lite för mycket. benen värker, halsen ömmar och huvudet pulserar. letar mig in i mina vrår, den varma chokladen blandas ut med ett par tårar.

viker ihop tankarna i små paket. stoppar in dem i en hylla, varsamt och försiktigt. passionen och glöden och öppnaden får stå tillbaka för vardagsbalansen - hitta rutinen, stabiliteten, dendär lunkrytmen.

men det vecklar ut sig i mig, skriken vecklar ut sina vingar och glöden börjar skriva sin väg ut ur mig. mitt huvud formulerar menigar, skriver sig, och sanningen är att jag måste skriva för att vara lycklig. jag måste äta, älska och skriva. annars lever jag inte på riktigt.
men det har blivit svårare, jag vet inte varför. jag är inte nöjd med hur meningarna skriver sig. det faller sig inte längre lika självklart. formen tappades bort på vägen, och behovet stundtals också men det har så sakteliga krupit tillbaks.
men det är så mycket. fragment av flyter upp till ytan och jag försöker febrilt läsa dem, se dem men de är ihoptrasslade, hopnystade och det är massa knutor på tråden.
jag ska börja nysta.
jag vill känna mer än såhär. mer än det här halvdana, än den här dammiga lagomheten. jag vill ha passion känslor glöd, jag vill öppna mig inifrån och släppa det fritt.
liksom tankarna fragmenteras texten. jag lyssnar på kent för första gången sen jag var sexton, njuter till tangentsmattret och känner något lösa upp sig inuti. nån slags fördämning, förhårdnad.
allt som du gör blir till pärlor på min panna.
härifrån och vidare, som alltid. att hålla fast vid tryggheten i sig,
samtidigt kasta sig ut handlöst och våga lita på att bli fångad. kanske testa dendär fjäderdräkten.

jag är trött till tårgränsen. jag har varit flytthjälp idag och imorgon ska jag äta lunch med en väldigt fin vän och hennes käraste.
vardag blandas med känslovimmel.
som sig bör.