tankar från en soffa

soffa, mättnad, laptop i knäet. som en katt som värmer mig.
och i en oas av ljus. i en bubbla av ljus.
och det finns en tanke som gror och den tanken är att lyckan alltid måste vara här och nu. det är en tanke som börjat födas efter studenten. att livet inte är något som på riktigt börjar sen, efter man klarat av något visst, eller att något visst stadie är passerat. det är nu. lyckan måste vara nu. och allt det här är ett utkast till ett utkast till ett utkast som bara är fulländat om vi lever det i presens. i all sin operfektion, i all dess röra, här och nu i dess totala ofullkomlighet. detta ständiga bli och detta ständiga påväg, alltid i rörelse. att finna stillheten inuti, antar jag. att hitta sin storms öga. embrace:a rörseln och rörigheten och däri finna stillheten. och perfektionen.
och det är skrämmande för det är så förrädiskt mycket lättare att skjuta upp livet som man innerst inne vet att man vill leva det.

allt detta momentana och flyktiga bräckliga.
hur ska jag hitta det varande, något att växa mina rötter och min trygghet i?

...

rivs upp slits itu släpas i sanden


sitter i hemtrevlighet och trevar ord. mitt rum är inbäddat i rött ljus. nystädat. ombonat. jag har köpt en halsduk och en sjal och en finurlig liten sak som kallades för boklampa eller något i den stilen. helt enkelt en böjlig lampa med en klämma att sätta på en bok så man kan läsa i mörker. eller ja. så att man inte läser i mörker helt enkelt. det kändes som en såndär sak som kan vara bra att ha. om man liksom vill känna att man sitter i en oas av ljus i mörker. känna att man sitter liksom i sin egen ljusbubbla och läser. och det vill man. som idag när det blev kolsvart på tåget. jag älskar när det händer. även fast det bara är för några sekunder, oftast.
när jag köpte halsduken märkte jag att jag visst köpte den av en som gick i en av mina parallellklasser på gymnasiet. kände henne inte så mycket att jag kunde säga hej. eller kunde och kunde, det kunde jag väl, men koderna krävde det inte riktigt. men vi log sådär lite i skymundant samförstånd mot varandra. det blir lite varmare och lugnare i mig när jag påminns om den skolan. jag växte mycket där. i trapphusen, i vrårna, i sofforna, vid caféborden, där längst bak i klassrummet bredvid alla dedär som jag växte tillsammans med. jag tror jag lämnade en liten del av mitt hjärta i den skolan.
vad ska man säga. jag har hunnit med att växla över sextusen kronor till dollar. jag har även hunnit med att vara sjuk i flera dagar. och att köpa ett par mjuka tofflor till min mamma så att det inte ska låta så mycket när hon går på golvet, som är mitt tak, på kvällarna. och göra lite högskoleprov.
och jag ska bara jobba i tre dagar nu och sen inte förrän i januari.
och jag mår ganska bra, fastän att tankarna ofta motsäger och ruckar på känslorna. känslan som ofta är väldigt ren&äkta och tanken som ofta är osäker och befläckad av tidigare, och inte riktigt läkta, sår. tanken svärtar känslan. det är nog ganska sällan man är överens med sig själv egentligen.
jag svamlar mycket ikväll tror jag.



frostsol

spänner avstånden saknaden

ett vingslag av perfektion. jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag. älskar dig. älskar,




inte allt som måste skrivas skrivs.
sinnesintrycken lägger sig i skikt i hjärnan.
jag dricker kaffe jag dricker kaffe jag dricker kaffe jag
tänker på löpstegen för några dagar sedan mot asfalten tänker på farten mot asfalten och på hur löven virvlade och prasslade bakom mig. jag tänker på hur allt faller ner, bräckligt singlande, hur världen klär av sig, börjar en ny cykel. fjäderdräkten faller, jag ömsar skinn. himlen är vasst klarblå. himlen sänker sig ner över mig. skär mig itu. bländar mig ren. himlen badar mig i sitt omvälvande stora. löven singlar och krossas under mina fötter och himlen är i mig, i mina lungor, jag andas himlen.
jag lägger mig i mörkret bredvid dig. varm säng, varm kropp, varm kärlek. varma tårar. ja. jag lägger mig bredvid dig och låter allt hopspänt stelt och hopplöst diffundera ut, låter ögonen bli fuktiga. lägger min kropp bredvid din och gråter varma tårar. för allt detta du gör med mig. för värmen och kärleken som gör mig modig nog
jag vet inget vackrare än du
ordströmmen är tankeströmmen är den frenetiska pennan frenetiska pannan och tågrälsen och himlen i lungorna
i saknaden gror kärleken nytt
vill inte somna utan din hud mot min hud symbios
& att lämna och att skriva och lövkras höstkärlek
förälskar mig vacker
i allt detta.

vårdag i oktober / baksmälla

my head is throbbing. när jag går vill jag böja min rygg i nästan nittio grader och hålla händerna om huvudet. min mage har en stor boll av illamående i sig. jag är varm och svettas men mina fötter fryser. fokuserar jag på ett objekt blir resten av mitt synfält gradvis distorted. det värker bakom ögonen och ljus gör att jag måste kisa.
av någon anledning är det här den värsta baksmällan ever.
men det är liksom oktobervårdagar och förutom det fysiska helvetet är det rätt bra.

funderar över självet och mitt alltsomoftaste halvpsykbryt. pojkvän påväg hit och det känns fint, bra, får somna bredvid den varelse jag älskar mest. är bara rädd att jag ska tro att han inte trivs, rädd för att jag ska ogilla mig själv för att jag fick honom att ta tåg sent på kvällen när han var trött, för vad jag ska göra med känslorna. så rädd för att känna.
alltid rädslan för att känslorna ska förstöra och dra bort mitt fotfäste.
jag mår stadigt bättre, jag fogar in små pusselbitar i helhetsbilden, men jag vet inte, det finns alltid minst två sidor av myntet. ibland är jag bara tillbaka till myror i hela kroppen och ett huvud som kreverar av förvirring och ångest och tankevägar hit och dit. till motsägelser och instängdhet. jag frågar mig själv om det är "vanliga människors" ledsenhet och starka känslor som spårar ur för att jag inte vet hur jag ska hantera dem, för att jag är rädd att tappa kontroll. eller om det är något - vad ska jag säga - sjukare. om det är genetik eller liv. om det är en genetisk defekt att jag inte kan hålla en jämn serotoninnivå eller om det är ett inlärt beteende som i sig triggar den låga serotoninnivån.
det är absolut inte ett stadigt lågt, inte nedstämdhet depression, mer som korta attacker. tankeattacker, tankeöverfall. och det bara ramlar över mig, ramlar ner med det, och jag tänker fel tankar rakt ner i en halv natts meningslös ångest. beteendemönster som upprepar sig. jag tror att jag har lärt mig det här, jag tror att det är ett inlärt felbeteende, jag ser på orsak - verkan och det är den slutsatsen jag drar. (men who knows, min hjärna kanske bara försöker skapa en helhetsbild, en orsak till dåligmåendet, för att världen ska bli mig begriplig. jag är lite för instängd i mig själv för att se klart.) but hell yeah, jag är sjukligt predisposed att vara dålig på att hantera stress. men ändå, jag tror att det blivit värre med all psykpress. (det är fel som sägs att allt som inte dödar härdar. det gör det inte. det försvagar. men man kan alltid lära sig något av det man upplevt och bli lite klokare. inte alltid härdad, men klokare.)
jag känner mig halvångestig inför min kropp och mat. jag får skuldkänslor av att äta och jag vill inte ha det så, och jag hatar att det ska vara en så svår balansgång att vandra.
jag behöver bara tänka att jag vill gå ner några kilo så är det kört, så tappar jag greppet och går upp ungefär lika många som jag tänkt gå ner, tills jag slutar bry mig (efter några veckor eller månader) och stadigt börjar gå ner. balansen rubbas så lätt, och är så svår att kalibrera in igen.
bräckel.

jag skulle helst mest bara bryta ihop och gråta.