och med dig har jag nått fram till något jag aldrig haft förut, som jag trodde jag kanske aldrig skulle ha. denna närheten, denna kärlek som på något vis kantar in allt jag gör. den här kärleken som är fri från viljan att försöka vara något annat, bättre; bara din hud mot min och inga mellanlager, bara precis här och precis nu och precis så underbart som det faktiskt är.

om ett då och om en ångest

(de här orden måste också skrivas)

ångestsnurrig och ont i halsen. en stor svullen klump.
så arg på mig själv för att jag ser ju hur mycket bättre vi skulle kunna må.
och jag är så ledsen för i min värld är det är redan raserat.
att jag får dig att må dåligt, att det är som i mina rädslor och i mina mardrömmar, att jag bara tar och tar och aldrig ger. avsaknaden av balans. jag funkar inte, jag raserar relationer. det funkar inte att vänta heller. och jag är så villrådig för jag vet inte vart jag ska göra av mig. kommer börja äta energi, som allt annat och det gör mig rädd, och det är mitt fel. det är mitt fel.
klarar inte det här jagklararintedethär

audacious: extremely bold or daring, recklessly brave, fearless: an audacious explorer, extremely original, without restriction to prior ideas, highly inventive; recklessly bold in defiance of convention - insolent, brazen; lively, unrestrained, uninhibited.

i'm a rainbow now

jag är ljusgul,
det bor vårvindar och bomull i mina fingertoppar.
jag är hos mina föräldrar och jag ska städa iordning allt bös, och efteråt vet jag att jag kommer att må så mycket bättre. klarare.

kamomillthétrivsel

så känslofylld att något i mig snart krackelerar, faller ihop, faller av och gör mig mjuk och vingspetslätt;
och jag mår bra, jag dricker kamomillthé och är trivselmätt av hembakade grova scones, och jag har varit på ifmsa-möte, och det är så många dörrar som öppnar sig. så många stigar som leder härifrån, till precis det jag vill göra. det är motsatsen till sittafastkänsla. det är flygakänsla och att vara på precis rätt ställe. jag kommer att växa på denhär vägen, med varje steg.
och att sitta på blue mountain café var mysigt. att skratta och kramas med johanna var jättemysigt. kullerstensgatorna fram i röd kjol och kängor. leende i ögonen, händerna runt en varm urdrucken thékopp.
inte som att klamra sig fast. som att vara ett skrik, uppåt.

halvvägs in i känslan

& ibland tycker jag om att vara tyst, inte skriva så mycket, inte prata så mycket, bara behålla dendär varma och trygga känslan inuti, värma sig på den. den är min. som en glad hemlighet i bröstet, som strålande glödande trygghet.
att le inåt.

småhuvudvärk, mysigheter

lätt huvudvärk men ganska glad. sitter och skriver i en soffa. springtrötta ben och älskling bredvid.
om att göra varje dag lite speciell. lyfta blick, och fylla tankarna med gladheter och solsken. för vad är det som gör vår värld om inte våra tankar?
inte som att vända en hand. mer som att säga sig själv bra när man förändrat något. det kanske måste vara svårt innan det blir lätt. fast att vara lycklig ska alltid vara lätt, tror jag.
bara lite småfragment. jag ska sova snart. min värld blir så mycket ljusare när jag sovit tillräckligt.

om en vilja som fastnat

såhär vill jag leva: med ett steg i taget, i känslan av att ha ett överflöd av tid (för det är attityden som är verkligheten) (det vill jag säga till mig själv, varje dag, att det finns tid) - och jag vill plocka in rutiner i tankar och i dagar som jag tycker om och som gör mig glad, jag vill bygga fristaden i mig, jag vill treva och glädjas åt varje nyfikna steg, jag vill höja blicken och zooma ut fokuset, jag vill inte leva i en kokong av rädslor och sen märka att livet svischade förbi. jag vill leva och känna, och visst kan jag acceptera att jag mår dåligt, men jag vill känna att jag är i rörelsen mot bramåendet, att jag är i rörelsen mot att lära mig hantera det. jag vill vara en rörelse, ett enda ögonblickseviglångt svep med väsenhet mot lycka och helhet och nuet. det är så oerhört svårt och så smärtsamt lätt.
paradoxer. ett hjärta stort nog att hysa dem, snart.

jag är inte lycklig men jag tror att jag kan bli.
jag är fylld av en känsla av ömhet gentemot mina föräldrar. jag blir ofta upprörd då vi ses och det är så mycket som gått fel mellan oss och jag önskar jag kunde ställa det tillrätta. jag önskar det vore annorlunda, jag önskar det vore lättare. det är det inte, men det kan kanske bli bättre. de är så godhjärtade människor ändå, och jag älskar dem.
jag spänner mig utan att jag märker det. plötsligt kommer jag på mig själv med att spänna mina käkmuskler eller mina lårmuskler. ångestkänslorna är alltid nära till hands och jag undrar varför jag bryter ner mig själv så. jag undrar varför jag inte vandrade i någon ångestdimma en enda gång under de två och en halv månaderna jag var borta. jag undrar varför det är här jag kravlar i ångesttankarna.
jag är trött. jag har tappat meningen jag skulle skriva. jag önskar jag att jag kunde skriva in allt i en text, titta på det, organisera om det.
jag måste vara min mittpunkt. jag måste vara min frihet och min trygghet; bära dem med mig. jag vill resa mig, möta världen rakryggad. min väg. min resa, min tid, allt jag har att forma, allt jag har att leva.
och egentligen kan jag bara ta ett steg i taget och glädjas åt det. se förändringarna i rätt riktning och välkomna dem. rista in dem djupare. för det handlar om attityd, inget annat, och att tycka om rörseln. jag undrar bara varför det ska vara så svårt, vart jag ska rikta alla dessa tårar.

jag känner mig skyddslös försvarslös murlös - how to say - naken. blottad. som att vem som helst skulle kunna säga något och jag skulle falla ihop i en hög och gråta. peta på mig och jag faller. oroligkänsla i magen och jag har glömt alla de klokord och insikter som får mig att hålla ryggen rak - eller bara näsan över vattnet.
världen är klädd i dimma. det är som att den når ända in i mig.

mina läppar är torra och jag fasar över att klockan och tiden återigen sprungit förbi mig - liksom helgen - och över att det var sovadags för ungefär två timmar sedan. jag måste hitta en punkt att cirkulera, att svänga omkring. jag skulle vilja lägga mig till med lite rutiner, lite vanor, lite vardag och vanligheter att krypa in i och förgylla med småprojekt, kaffekoppar, vackerheter. jag skulle vilja ändra på mycket. jag skulle vilja vara mitt uppe i, jag skulle vilja känna mig lite tryggare i mig själv. vila i självet, öppen mot världen. men ändå tycker jag om denhär vägen. tycker jag om de här koordingaterna; det finns så många stigar som öppnar sig härifrån. bara jag dalar ner snart, bara jag landar. en sak i taget, ett steg i taget, trippande travande trevande. så mycket att skriva. så svårt att förklara. så många utsiktspunkter att beskriva perspektivet från, så få radbrytningar och så lite tid. jag har svårt att beskriva hur jag känner, men det är ganska insikts- och hoppfyllt just nu, samtidigt förvirrat, fragmenterat och skört.

de senaste dagarna var lite som febriga drömmar. ångestcirklar och ångestdimma. jag har så svårt att tänka i dåligmåendet, liksom jag har att komma ihåg det. det är trögt som sirap ungefär och varje tanke är flyktig, svår att tänka. utmattande och det var längesen jag hade såpass okontrollerbar ångest. i ångest- och alkoholdimman var jag övertygad att vi skulle komma fram till att vi inte funkade tillsammans eller att jag skulle ge upp och bestämma mig för usel. i mitt huvud sörjde jag redan. äsch, när man är mitt uppe i finns det så mycket man skulle vilja skriva ner (men så lite taförsighet, bara passivitet och handlingsförlamning) men nu är det svårt och jag kan inte riktigt säga att jag förstår tråden i tankarna. vilket som leder till vad, varför det marianergravsdjupa djupet är så djupt. vari pradoxerna ligger, vad jag tillskriver så mycket betydelse att det paralyserar mig. vad som är buren, varför jag låser in mig så.

min dag har varit fin; ost och vin och bio med hanna och mycket ord och ordlösa meningar. dagen var fin och liksom fyllde mina lungor. jag ser att jag har så mycket att vara lycklig över, också att jag har så mycket att jobba med. jag försöker glädjas också över det. rysningen i att ta sig vidare, svindeln i att det finns så mycket att upptäcka, så många stigar att trampa. jag känner mig som ett litet barn som förundras över allt nytt. som ett litet barn som leker sig framåt.
många tankevägar att tänka annorlunda, mycket att bygga en ny grund för. i've got a lot of growing to do.

your skin makes me cry

skållhett kaffe och ett leende i hjärtat

livet kan vara så fint, det är så fint, bortom allt som blir grått och kvavt bara för att vi sett det så många gånger. så mycket att lyckohoppa tll för. som att jag dricker kaffe i sen blå- och gulblommig kopp och att jag har bakat morotskakor. som att jag väntar på att få gå och pussa på min trötta älskling som kurat ihop sig till en boll i sängen. som att få röra vid din hud, som mina fingrar i ditt hår, att andas in din lukt. som att jag har svart hår och orange:a strumpbyxor. all fin musik, allt som håller på att lägga sig tillrätta, och ljuset som håller på att greppa staden, luften, människorna. vårljus, morgongryning. jag längtar tills jag får cykla till skolan med en termos kaffe i ryggsäcken, jag längtar tills allt lagt sig tillrätta på sina ställen; hittat rätt. som maskrosfrön som dalar ner, slår rot. jag längtar, och jag trivs i min längtan.

rörelsen i stillheten och stillheten i rörelsen.
tar med mig friheten över havet, ut ur hjärtat; diffunderande
klockslag, vingslag.
(smakar orden)

the celebration of the completion

jag känner mig alldeles levande och jag har gladkänslor som studsar runt i magen

mitt ansikte nuddar vid din knottriga hud. rewind. jag sitter på ett fönsterbräde och lyssnar på comfortably numb och ser regndropparna krusa ytan på vattenpölen långt nere på asfaltsgatan. rewind. jag går med luft i mina steg regngöteborg fram. ljus i ögon och hjärta, bräcklig men modig. rewind. busshållplats. möter ögon, pratar, som ljusglimt. rewind. erase. remember,

jag tror det kan bli bra. det känns som en början i maggropen. det känns bra, nytt och ogrusat. som att det gror i mig. det här känns som något liknande fotfäste. missförstå mig inte, jag mår bra men samtidigt instabilt. ändå så känns det som att jag är hästlängder bättre på mående än jag var när jag lämnade sverige.

fina människor. musik. så många sekunder att känna. den molande obehagskänslan i magen utbytt mot en vibration av förväntan.
nystar i tankarna, försöker hitta en tråd att följa. jag sluter ögonen och andas. sluter ögonen och lyssnar till musiken. mina steg är vingslag. känslan av att vara mittpunkten i sitt liv. känslan av att jag kan ta mig vart jag vill. av att jag faktiskt är precis där jag vill vara, av att jag tagit mig precis dit jag vill vara.

frihetskänsla

kall nästan fuktig

tandemalj mot tandemalj
och tårar i halsen
kanske gör det mig mjukare
kanske gör det mig mer levande öppnare
min hals värker
utan dessa ord förtvinar krackelerar
jag
laptopen är kall nästan fuktig under mina fingrar
jag tror jag hör regnsmatter någonstans bakom det spränghöga musiken
jag tror det kanske ska bli en storm som jag ska få hålla om dig i
jag tror du kommer lämna mig
jag tror du kommer sucka uppgivet
jag tror du kommer skratta uppgivet
jag tror du kommer bli arg
jag vill fly
från en varm famn och en thékopp och någon sorts värme riktning
jag älskar dig verkligen
jag älskar vår kärlek den
rör vid mig
på ett sätt jag inte riktigt har upplevt förut
- och att
jag helst vill vända värmen i ryggen när jag
vända kärleken klacksparken till när
och
vill vända om när jag som mest behöver en kram
men den här kärleken når lite bortom, nuddar, snuddar, och jag nästan vågar vara liten och misslyckas hos dig,
den här kärleken sipprar in i någon sorts gång du grävt, och;
såhär känns det:
i'm a waste of paint
försöker låta musiken överrösta tankarna tvivlen ångesten
medan alla ljud och intryck tornar upp sig och blir stora och distinktare
iskalla kårar genom kroppen och magkänslan som vänder sig
som blodkärl som sväller i ögonen
andningen och pulsen
och jag tror att jag måste hinna ikapp mig själv, knyta ihop cirklar och sluta säckar, skriva om allt det jag såg hörde kände luktande smakade, jag måste ta med mig de känslorna in i den här världen, detta piskande regnet mot pannan, in i denna märklighet
och jag undrar om jag någonsing kommer ifrån mig själv

you are something extraordinary!

det handlar om att välkomna ångesten. det handlar om att välkomna alla känslor. det handlar om att låta det strömma genom dig, det handlar om att andas både lyckan och desperationen.

det är januari och jag har gått genom en frostbiten natt hem till pojkvän. kinderna rosiga, lungorna fulla med vinterluft, månen klar och full. vi såg månen imorse. mot en rosafärgad himmel, bredvid göteborgsbyggnaderna, det var nästan en magisk bild. surrealistisk. lyft blicken från betongmarken och portföljstressen och se en full måne mot rosa himmel, påväg att gå nerför horisonten av byggnader.
lyssnat på musik hem. låtar som gör mig glad, som ger mig energi, som lyfter mina steg, ger mig energi. jag älskar musik, det gör mig så levande.
jag träffade pernilla och jag är lite helare, lite mer energifylld, lite ruckad på till rätt plast. att dricka kaffe och äta hemgjord chokladkaka. dricka vin och äta magkänslemat. ligga på golv, sitta på filtar, känna sig pepp.
mitt hår är elektriskt och knastrar när jag drar en borste genom det. mina dagar känns som månader. mina insikter känns som ett flyktigt duggregn. och min ena tumvante ligger kvar på en spårvagn.
det handlar lite om en kulturchock. lite om att slungas från en levande värld till en död. det handlar om svårheten att skilja hjärtats kval från hjärnans rädslor. och det handlar om att man stannar kvar i vissa känslor även om dess källa strypts, det handlar om frihet och trygghet; det handlar om att finna tryggheten i just friheten - dynamiken däri, rörelsen i stillheten och tvärt om - och om att ta med sig en klokhet och en frihet från andra sidan atlanten, om att skriva den inåt innan den förtvinar från mitt hjärta och mitt huvud.
om att bygga broar, om tandemalj mot tandemalj, om föräldrarelationer som skadades någon gång på vägen och som stöts mellan hjärtslitande ömhet och kärlek i varandras frånvaro och växafastkänsla och olycka i varandras sällskap. om att älska dem. om varje dag och om cykelturer i förhoppningar om vår och om en kaffetermos på en föreläsning.

välkommen ångest, välkommen skratt, välkommen tårar, välkommen lycka
välkommen jag

och jag träffade en man på spårvagnen som pekade på mig, sa: "you are something extraordinary!"

(och för mig är inget vackrare än du)
jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna mig såhär hel och fri med någon annan
snart ska jag få krypa ner bredvid dig, lägga handen under din tröja, lukta på ditt hår, somna intrasslad i dig. mitt privilegium.

tussilagokänsla

det här är en öppning. jag kan inte hjälpa att tänka att det är svårt att skriva för att jag är rädd för vad orden ska berätta för mig. ett sådant liv vill jag inte leva. jag vill låta ordström följa ordström och vara sann i och mot mig själv. först när man kan låta känslorna strömma fritt kan man vara lycklig. det är när det stockar sig som ångest och klösasigursigsjälvkänslorna uppstår. lycka är att genomsyras av känslorna, att låta dem passera genom en. att andas dem. att känna fritt och intensivt och sen släppa taget.
to open up, breathe in, live without parentheses
a heart and mind wide enough to harbor all these contradictions
this love and desperation