bird now

att älska och se, att springa med famnen full med sådant som betyder. att älska sig glad, älska sig tokigt lycklig. låta förändras. att upptäcka alla dörrar omkring en. nysyner. kliva in i september och kliva in i en annan skepnad. kanske börja häpna lite. kanske börjar sprängas rakt in i glöden&gnistan, i det stora&det lilla. låta betyda. låta förtjusa.

remove - replace - renew - and love

det finns en enorm - och ytterligt momentan - tillfredställelse i att städa. stöka ner, och sedan städa. (allt som inte är att städa är att stöka ner. för jag har aldrig kunnat hålla stöket på en konstant nivå.) det känns som att det jag gör mest, mest hela tiden, är att känna att allt är rörigt, och sedan dammsuga, plocka iordning saker, ställa iordning, slänga skräp, skriva listor. like "hey, det där vill jag göra, jag vet, jag skriver det i en lista!". vad gör jag med min tid? vad känner jag? det är något som känns - inte fel, men nästan fel - något som inte är rätt helt enkelt. något som saknas. känner mig nersjunken. inget är roligt. jag har inte roligt. jag gör inte roliga saker. atmosfären där jag bor står mig ända ner i halsen och jag behöver - något annat.
samma tankegångar hem igen. visst, jag lever, jag gör saker, jag är inte deprimerad, bara lite lekmansdeprimerad. deppig. allt känns så meningslöst. devastatingly pointless. det är inte speciellt roligt att skriva, nej. jag tar inga kort. det är smärtsamt tråkigt att träna. läsa lockar mig inte speciellt. inte poesin heller. och så vidare. conclusion: jag brinner inte för något. I don't have anything to be passionate about. ingen entusiasm. inget tappa-bort-sig-själv-och-bli-absorberad-av-nuet. none of that. ingen glöd. ingen förtjusning. bara det gamla. och jag vill inte leva så. jag vill verkligen inte leva så. det enda som går av sig självt och som ger mig energi, det enda jag känner att jag inifrån och ut vill och mår bra av, är min relation och kärlek till min pojkvän. ungefär så intresserad av livet är jag just nu.
det är inte det att jag inte har drömmar, det har jag. om något så har jag det. & en övertygelse om att allt kan bli bättre, förändras. jag verkar bara sakna verktygen till förändring. sakna rörseln. för hårt trampade fotspår i tankarna. jag behöver distans, ett miljöombyte, ett annat sammanhang att ha utrymme att utvecklas i. så jag tänkte åka iväg ett tag. om några månader. i några månader. annansyner. vulkaner, sjöar, ett språk att lära sig och utvecklas med. verkliga saker som betyder något att arbeta med.
jag vill leva rakt, rättframt och oräddt. med nyfikenhet, förtjusning och entusiasm. jag vill utvecklas, jag vill leva för att jag väljer att ha roligt och att lära mig. jag vill fylla dagar med mening, göra saker jag vill, lära mig nytt. jag vill skapa saker med mina händer. jag vill sy, dreja, bygga, ta kort och skriva. och bara göra små saker. göra mig fin. köpa ögonskuggor, köpa nya strumpbyxor, vara glad bara för att jag känner mig höstig&fin. jag vill finna dendär gnistan igen. dendär glöden. detdär att leva för, när man gör saker för att man vill och inte för att man vet att om man inte gör dem kommer man att engulfas av detdär vakuumet inuti. jag försöker att inte tänka på det så mycket, och bara göra saker. some day I'll snap out of it, och bara fortsätta att må bra.
jag sitter i mörker framför en ljus laptop. ö av ljus. musik i öronen. i köket hör jag diskmaskinen. om jag tittar ut ser jag en strimma ljust i en annars totalmörk himmel. (öar av ljus.) i sängen ligger en sjuk älskling.
jag känner tråkighet, slentrian och en slags avsaknad. men jag känner annat också. en kärlek till hösten - en slags försäkran om hur allt förvandlas, om hur vi alla kan förvandlas, om hur allt börjar om. och jag känner en basal lycka över privilegiumet att vara vid liv. och jag känner hopp.

(öar av ljus)

freshness/kardemumma/bramående

jag lägger handen mot ytan av mitt skrivbord. det är kallt. jag har haft fönstrena på vid gavel i två timmar nu, släppt in årets första höstluft. det är så underbart att jag inte vet var jag ska ta vägen. det är min favorittid nu, det är det verkligen. nu och resten av hösten.
simmat musklerna trötta, ätit baguett med hanna, lyssnat på bra musik, träffat jennie&my, suttit hopkrupen i soffan i luvtröja och med en filt (för att det blir kallt med fönstren på vid gavel), och druckit tre koppar kardemummathé. lovely, absolutely lovely.
jag mår bra, riktigt bra, sådär hel, för första gången på... länge.
för länge.
jag ska somna och vakna med känslan.

(note added. fick precis studentkortet. darn, den nostalgin, ser på alla ansikten och fan, jag saknar dem alla. på ett bra sätt. för damnit, jag hade en jävligt bra gymnasietid. den är värd att ses tillbaka och saknas då och då. those memories. sweet.)

och minnen är nog det finaste man kan ha.

välkommen höst

och jag sitter i mitt rum, luvtröja och mjukbyxor, fönstret öppet och vinden far genom huset, hör skogen bakom, augustisolljuset som ger allt en ton av förändring, en känsla av förändring, av en cykel som sluter sig, börjar om (för ohja, det är på hösten det nya året börjar), och jag drar andetag efter andetag av den första, klara luften, och jag älskar det, det friska kyliga mot huden, i lungorna, i håret, crisp, clear, rent och nytt, och jag bara känner hur det börjar nu, hur det börjar alldeles snart.

tankar/ljung/senaugustitankepaus

allt är upprepningar.
desperata gester&handlingar för att hålla allt på sin plats, för att det inte ska spridas ut, för att jag ska ha kontroll. och detta ständiga ifrågasättande. jag skulle vilja släppa taget, tappa, låta falla, mig, det, men vad innebär det att släppa taget egentligen? om vanorna eller om ifrågasättandet av vanorna? eller handlar det mer om att frigöra sig än att bara släppa taget?
ser jag kamp i det som det bara finns lycka och lätthet i? letar jag efter striden?
när jag drar fingrarna över texten kan jag känna hur min hands tryck har låtit orden sjunka ner i pappret. jag älskar att skriva. jag avskyr att jag förebrår mig för att jag inte gör det. jag tänker att jag behöver en fast punkt, ett öga i mina stormar, och att jag inte vill att det ska vara listor, ständigt städande och samma tankar. (my thoughts wear my heart down.) jag vill att det ska vara skrivandet. punkten. stolpen. ögat. jag vill att det ska vara min lykta på vägen.
nakna fötter mot en solvarm klipphäll. det blåser, jag hör bilar långt bortifrån och ett flygplan långt ovanifrånovan. ömsom skugga och ömsom sol, liksom jag. i vinden hör jag löften om höst. septemberklarhet.
(lever en människa hela sitt liv med samma önskningar, samma gissel?)
inte ens tjugo år fyllda och jag går upp i skogen för att få gäspa. trött. nött av tankar.
jag skulle vilja vara så liten att jag ännu inte lärt mig skämmas.

passivitet/aggression/handfallenhet/uppslitning

något fattas. jag kan inte sätta ord på vad. jag sitter hemma med fönstret öppet och jag det är som att jag har en eld i mitt bröst, en otämjd tiger, en storm och en orkan, men allt detta bakom ett galler, i en bur, över det tröttheten passiviteten och fucking hell vad jag är trött på att ramla med samma problem genom samma tankegångar. jag vet inte vad det är. jag saknar något. en längtan som griper tag i mitt bröst, glöd, engagemang, något som jag uppslukas av, hänger mig åt, what the fuck som helst som tar mig någonstans, som får mig att känna något annat än denna kvalmiga värme, denna trötthet, denna känsla av rutin, av samma saker tillbaka och hem igen.
varför har jag inte roligare? varför lever jag inte mer, hänger mig? varför uppskattar jag inte sådana här dagar, varför känns tiden som finkornig sand som rinner längs min kropp?
varför skriver jag inte sånt här oftare?
varje rörelse är jobbig, allt jag företar mig kräver energi, allt äter mer energi än jag får ut. inget går av sig självt. jag önskar det gick av sig självt.
slentrian men väntar på smällen.

gladglimmer

det känns mest bara så väldigt fint att vara vid liv.
sprang som en tok till tåget idag, när jag kom på var min favorittågvärd där. det händer inte varje dag, kanske en sisådär tre dagar om året nuförtiden. satt mittemot ett jättesött par som gnabbades om att killen skulle sluta snusa. tjejen sa att hon inte ville ha något annat i artonårspresent. "men jag som tänkt ut så bra saker till dig." "jag vill inte ha något annat!". deras relation kändes så... frisk, på något sätt, jag smålog inuti hela tiden.
bredvid mig satt en kille som log stort och rättframt mot mig när han såg hur irriterad jag var över hur långsamt det gick för tågvärden att kolla färdbevisen. jag log tillbaka. tänkte på min brorson martin som sa "jag tycker om när folk jag inte känner ler mot mig" då han kom tillbaka från godisaffären en lördagsmorgon. tio år. världens mest älskvärda.
och det känns. bara så väldigt. speciellt att dra andetag efter andetag.
det lilla barnet som sprang efter tågvärden och ropade "konduktören, konduktören", och hon vände sig om, och han sa glatt: "vet du va, vi ska åka hem!".
och himlen när jag kör bil; en mosaik av molnformationer, ett konstverk och ett levande skådespel.
och himlen och blixtarna och skyfallet igår när jag och älskling körde från min farmor och farfar.
a good day to be alive.
varje morgon vaknar jag med sömndruckna minnen av att ha blivit omhållen mitt i natten, hud mot hud, alldeles millimeternära. jag är så kär att jag stundtals vill upplösas i fjärilar och glitter och materialiseras igen.
good days. happy endings and happy beginnings.
jag är nog mest bara kär och lycklig.

tårpaus

det här är en tårpaus; jag gråter för att en liten flicka, knappt mer än ett år, igår dog i cancer, en alldeles fantastisk liten människa som jag följt i bloggar sen ett år tillbaka.
jag lyssnar på regn. jag tänker, jag dricker juice. jag har gett katten mat. jag är hemma mellan jobb&jobb och jag har varit hos hanna, tagit med mat&blåbärspaj och så många klokord och klokfrågor jag funnit. men jag har inga svar, jag vet knappt vilka frågor jag ska ställa. relationer är svårt, för i dem visar sig alla svagheter man själv har, i dem kläs alla känslomässiga trassel i verkliga problem. sådant man kanske aldrig skulle märkt annars. men när ska man annars ta itu med problem, om inte när de visar sig? de behöver ett medium - en relation - att visa sig i, och jag tror att de ändå ligger och pyr då de inte visar sig.
relationer är, bör vara, en symbios, ett sätt att utvecklas, formas, stöpas. förundras över sina likheter och olikheter, älska och växa. hålla varandra i handen ett tag och ta sig så långt man kan.
jag tror att jag har väldigt lätt för att göra mig liten i förhållanden, iallfall då nyförälskelsen lagt sig. jag har lätt för att vara rädd att göra fel, blir lätt foglig och böjlig. är det självförtroende som fattas? jag vet inte. jag vet att jag är bra, eller snarare jag vet att jag tycker att jag är bra, men jag tycker inte att min rädsla är bra, för den hämmar mig, och kanske föds den liksom ur sig självt? ur min avsky till den, min övertygelse om att den faktiskt finns där. kanske har jag bara vant mig vid den så mycket att jag glömt se efter om den faktiskt är kvar. kanske är jag bara van vid att att vara rädd.
kanske finns där bara ett underbart, oskrivet&ogrusat utrymme efter den, som bara väntar av att fyllas med modighet, kärlek, självförtroende och vågasvindel.

tågtrams

Jag sitter på ett tåg, jag har kaffeandedräkt, till vänster ett fönster där går solen ner. Min hand snirklar bokstäverna, flyter sidan fram med den gröna pennan. (Varmt, rött augustikvällsljus.) Det känns mjukt, fast obekvämt, rastlöst, en trötthet som tvingats hyper av för mycket halsfrätande bryggkaffe. Fält, skogar, moln. En kväljande värme men ändå trivsel&acceptans.
Jag mår bra, allt känns okej, min hjärna är inte – för första gången på länge – en kvarn som maler samma tankar tusen gånger fram och tillbaka. (Stepping out of the circle, searching for a straight line.) Det känns ljust, det känns okej. En vy av att bara finnas till.
Jag har tillbringat helgen i goda vänners sällskap, bland färgranna människor, i solsken, bland frukostpicknickar och musik, serier, kortspel, ben&jerrysglass, vänner och vin. Det var fint.

...

Känslan av att vara vid liv, att titta på en solnedgång utanför ett tågfönster, gå genom björnar och låta löven röra mitt ansikte, känslan av sommar, att snart sörja sommaren; bli melankolisk, nostalgisk, vemodig, uppfyllas, att känna sig kaffefierad, älskad, rädd, lukten och känslan av att vara på resande fot, med gåshuden och svindeln reser jag mig, redo att falla, ömsa hud, ord, smatter, rysningar, den grumlade känslan av att finnas till, lycka, sorg, den bitterljuva medvetenheten om hur otympligt, operfekt och grusat allt är, svårheten i att i detta odla meningen, bygga vidaret, resa askan och bygga fristaden varje när morgon är en ny aska att resa fristaden ur, och varje förgänglighet är ett av skälen att stanna kvar, bli gammal, lycklig gång på gång.

...

det är ännu ljust, men förskjutet, varmt. mörkret ska snart komma, omhulda, omsvepa oss, vi ska gå i ide i varandras famnar, kramas bland fallande löv, det ska krasa när våra kängor går genom spröda löv, vi ska blåsa höstens första molnandedräkt i frostig, hög, krispig ljuft, vi ska värma varandras frusna, stela fingrar, älska varandra i kramsymfonier av sprakande gult, rött, klart och crisp, förundras, förälskas, av och i världen, av och i varandra, av allt det som byter skepnad, förvandlas.

I am a bird now

att uttrycka det jag verkligen känner befriar mig, att agera med det och utifrån det, regardless of the consequences; jag mår bra när jag accepterar mig själv och bygger vidare på det jag har, när jag plåstrar om, blåser på och vaggar hjärtat.