suspended in the movement
ljuset faller vackert, jag sitter barfota i ett hörn och de meningar som vill skrivas får skrivas. jag ska gå strax, möta en vän och köpa ingridienser till mat och glögg och sen ska vi mysa ända till klockan nio ikväll. jag ska upp tidigt imorgon för att jobba.

när jag springer i skogen känner jag ett lugn sprida sig i mig. gruset mot fötterna, skogens stillhet, doften av fuktig mossa. ett lätt dis ligger över grantopparna och jag ser en ekorre gnaga på något, kanske ett ekollon. jag stannar upp och iakttar den lilla nervösa kroppen. den yviga svansen, dess ryggs perfekta kröknad, och hur jag nästan kan se dess lilla hjärta ticka så fort, så fort.
ispölarna jag gled runt på förnågra dagar sedan har smält. vinterkrispet har smält till en fuktig vinterhöst. varken höst och varken vinter, bara en kall kyla som isar i märgen.
jag ser en skata och jag ser dess vingar bromsa upp dess flygning när den ska landa. så elegant, så vacker är skogen och dess invånare. jag avundas deras självklara plats och harmonin som finns där. jag borde lägga min hand och mitt hjärta mot trädstammarna oftare. stanna upp i beröringen.
i hissen påväg upp till min vrå kliver en äldre man in, grånade tussar till hår och skäggstubb. medioker, vanlig. försynt. stirrar ner i golvet under hela hissfärden upp - liksom plikttroget. jag tittar på honom och hans sänkta huvud och blick. är det det här som är vår kultur? fasaden, skammen, kylan? att aldrig glömma att titta bort när man möts, aldrig glömma att titta ner i hissgolvet?
jag diskar. jag älskar att diska. värmen mot mina händer, disksvampen i min hand, att göra rent och att låta tankarna vandra. vad som helst kan bli en konst - det är hur man lever som räknas, som är konsten. rörelsen när jag diskar, beröringen mot det varma, luddriga vattnet, svepandet över tallriken, glaset, koppen. märka hur ljuset faller mot diskbänken, vattnet. jag tänker att livet är en rörelse, och att vi så ofta glömmer bort det. att jag så ofta glömmer bort det. man reducerar så lätt allt till göranden, diskreta händelser istället för en kontinuerlig ström. listor, tid, klockslag, vi delar upp allt i enheter, bitar. mot olika mål, i olika distinkta skeden. när allt egentligen är ett mjukt fall, en perfekt koordinerad rörelse, ett kontinuerligt vinslag; en ström, en framåtrörelse, farten, och att allt hänger ihop. det handlar inte om kontroll, det handlar om att ge sig själv, om att svepa med sig själv och att inte stanna upp utan följa med rörelsen. vara rörelsen. att oroa sig för varken morgondagen eller gårdagen.

never trust a heart that's so bent it can't break

en adventsljusstake är tänd. jag har raggsockor och myskläder. listor på det ena skrivbordet och ett svullet munsår under tungan. disk i köket och kläder i hallen. dammråttor under bordet. ett datum som tickar närmare september och som säger mig att det är sju månader tills du kommer hit igen, och tjugonio månader sedan det blev vi - sen vi kysstes längst upp vid konstmuséet. du tog mig i handen och gick dit för att du mindes att jag tänkt mig det så.

det har inte varit en bra dag. (ledset kontrasterar mot glatt.) begynnande halsont, en svunnen vinterkyla, två enormt utdragna föreläsningar, relationer jag inte vet hur jag ska styra, stress hit och stress dit (senare till ingen nytta). jag har varit så påverkbar idag - såsom jag ofta är, såsom jag skulle önska att jag inte var. en man var här som var intresserad av att köpa min kamera - ett orosmoln, ett svart hål, och jag liksom sögs in i lite av deppadheten.

himlen har varit gråmelerat rosa - de smutsgrå molnen brann i rosa skuggor under några minuter under solnedgången. jag har druckit en mängd koppar thé och skyndat mig mellan spårvagnar, över asfalt och grånad. mellan folkmassorna, inkapslad i min musik.

mina ord vittnar om en uppgivenhet jag inte riktigt anat. orden faller och lägger sig, bildar ingen helhet. jag vill gråta, men jag tror inte jag kan. jag vill lägga mig bredvid dig, men jag kan inte. jag ska krypa ner i min egna säng, tom, trist, ensam. det gnager lite, ibland. jag saknar att kyssa dig godnatt.

vinterkärlek

dagen är kort och intensiv och natten är omfamnande och trygg. solskenet brinner mot fasaderna, kylan som kristalliserar sig längs huden och i lungorna. i tystnaden kan jag höra mitt eget huvuds röst. bruset tystnar, spårvagnarna går sin gilla gång - jag välkomnar vintern. jag går promenader, rustad med benvärmare, kängor och vantar, på höjder och längs avenyn. i solskenet, och jag försöker omfamna ögonblicken, vill så gärna behålla dem, vill inte att allt ska reduceras till en blötnovember, vertikalt regn och den så starkt närvarande avsaknaden av vinter. jag vill behålla det här, klamra mig fast.
ikväll: clementiner och morötter, några koppar thé och filosoferande på pränt (deltenta in imorgon).
jag önskar mig en liten thékanna som bara rymmer några koppar.

jag kommer hem och jag dricker en kopp chai och äter en pepparkaksmuffin. här i mitt lugn. med ett leende som på något vis sträcker sig ända in till kärnan.
asfalten glittrar och dendär magiska vintertystnaden lägger sig som en slöja. vinter och jag sprudlar av glädje för det.
och jag. älskar känslan av texter som man riktigt känner mogna inom sig, som bara skriver sig. sträcker sig. omfamnar.

lovesong, the cure, en pepparkaksmuffin skarp av kryddor. rökelsen sticker i näsan. tända ljus, fladdrande lågor, handen mot bröstet och - detdär envisa dunkandet, takten, riktningen. idag har jag gått långt och andats mycket. i mössa, halsduk, dubbla byxor, kängor och benvärmare - i ett soligt slottskogen i armkrok med en väldigt fin vän. sedan mot centralen, genom staden och genom människorna och tillbaka igen. saffransthé på ett fik.
sedan linsgryta, pyssel, ett rent kök, mina listor, fladdrande ljus, dofter.
jag håller på att vänja mig vid avståndet. på gott och ont, antar jag. jag känner mig inte lika tafatt och vilsen med mig själv nu - på sätt och vis kanske jag lärt känna mig själv på nytt, nya bitar. och det är bra. trygg i mig och med mig. det är en gladare saknad nu än innan jag åkte ner igen, det var riktigt förfärligt jobbigt innan dess på ett väldigt obra sätt. jag vet inte riktigt vad jag vill säga. att något litet i mig gnager och undrar vad sju månader till ska göra med oss, kanske. om det ska stärka eller tära. samtidgt en vidare fråga, vänjer alla sig vid kärleken? så vill jag inte leva, i en slentriankärlek. jag vill se och ses, röra vid nya ytor, beröras. bäras och bära och jag vill aldrig vakna en dag och upptäcka hur kärleken blivit default och därmed reducerats till ett intet.
jag vill älska dig såsom du är värd att älskas och älskas såsom jag är värd att älskas och aldrig låta dammet lägga sig. se vår kärlek såsom den är värd att ses.

tonerna vaggar mig. naken och nyduschad. frostbiten. här i mitt hem, här i mitt jag. jag går mot dendär balansen, dendär harmonin jag så länge sökt. jag har behövt det här. jag har behövt mitt, mig, mitt lugn, något att utgå från, något att vila i. jag skriver och är trygg i mina ord, jag äter utan fixering, jag lagar bra mat, jag ser mig själv i spegeln och gror självförtroende, jag tar hand om min kropp, jag läser och lyssnar på musik och åker spårvagn och ler. jag gråter också, men på ett annat sätt.
skuggorna kastar lugn över lägenheten. min kärlek ligger mjuk mot din. jag har ett skrin i mitt bröst, i min egen värld, som jag kan ta fram närhelst jag vill där jag sparat alla de finaste minnena. du och jag under en filt på humanisten med dina läppar mot mina. du och jag på korsvägen och du skyndade dig iväg till en buss och såg mig rakt i ögonen, sa: "jag älskar dig" rättframt och självklart, och jag gick som med vingar av lycka i hjärtat därifrån. din hand mot min, lekande med varandra, ordlöst innan vi ens lagt vår kärlek i ord; det lekfulla, spännande, stora, självklara. som sprängde sig ur sig självt, som drog med mig i ett enda svep.
jag ska sova och jag ska drömma.

gladjag (saffran och kardemumma, vinterkrisp och glögg)

det doftar ljuvligt i lägenheten. en doft av kardemumma, kanel, nejlikor, curry och saffran. jag har just bakat saffrans- och pepparkaksmuffiner som ligger och svalnar på en rödrutig handduk, och en linsgryta står på spisen och puttrar, och riskokaren kokar riset.
jag lyssnar på mike oldfield. adventsljusstakarna är tända och likaså julstärnan i köket (jag föll pladask för det tidiga julpyntet i år, jag som totaldissat det hittills. jag skyller på att jag måste kompensera för förra året då jag inte firade jul). jag sitter bakåtlutad i min soffa med min varma laptop i knäet. med mina stora jeans och min piratmössa.
jag har just städat till det i lägenheten. det är så skönt att få ha min ordning, att ha kontroll över saker och mat och kvitton och brev och papper.
jag känner mig lycklig. jag blev frostbiten i kinderna idag ute. marken var pudrad med snö och det var sådär blålila i luften, kyligt, klart, kallt, friskt. klarblå himmel, jättevacker skymning. mössa, vantar och halsduk och benvärmare och långkalsonger. jag är rustad.
jag är väldigt glad i kroppen och jag känner mig väldigt nöjd med min kropp. jag mår bra i den, bättre än någonsin, tror jag.
fredagkväll och jag ska äta linscurrygryta och ris, och några muffiner och dricka glögg. se några ally mcbeal och läsa. duscha dövande varmt, vagga mig själv i musiken. stänga av mobilen. lägga ut ord framför mig. jag är klar med mitt lilla projekt nu, eller nästan iallafall, och det känns så bra att bara titta på det. jag älskar att skapa saker med mina händer.

nålar genom ögonen elektricitet genom knäskålarna och skrik genom mörkret plattorna åskan genom ångan och ansikten genom ljuset mörkret och ut igen.
maniskt städar jag igenom skåpen för att få ut det mullrande ilskna inuti. frenesi frenesi och jävlar i helvete vad skönt det kan vara att vara arg ibland. att bara vara arg och tillåtas vara arg och vila i känslan. blåsa i känslan, skrika i känslan, vitna knogarna i känslan. jag är arg och det är okej. jag dunkar knytnäven i bordet och det är okej. ingen skam. noll, finito. det kanske låter som självklara reaktioner men två år bak i tiden och jag hade legat i fosterställning och spiralat mig ner i allt plågsammare självhat. att vända taggarna inåt. skada sig själv hellre än att låta andra skada en.
kanske kommer man ändå någonvart.
och jag äter apelsin och köper adventsljusstakar och lagar linsgrytor. ler i ögonvrån när jag ser barnet hoppa över alla svarta rutor på golvet i köpcentrat medan mamman manar på. och jag ler för jag har privilegiumet att ha någons tårar på min underarm. ler för att jag blåser stormar inuti mig själv som river upp rymd att andas i.

november och hennes solsken, hennes krispiga löv under kängorna och hennes mystik, mörker, magi i luften. jag älskar att vakna och känna att jag måste ut i dedär färgerna, jag måste uppleva det mot huden, känna krispheten.
jag sitter och känner mig uppfylld, av musiken och mörkret och av alla runt mig. jag tycker om nya människor, att lyssna till nya historier, nya ögon att se in i. det har varit en del av det den här hösten. andra att gå bredvid, nya tankar att begrunda.
idag har jag värmt mina händer på en thékopp på ett fik tillsammans med en väldigt vacker människa. att upptäcka både likheter och olikheter hos en annan och bara svepas med, inspireras. och jag har lagt till två nya ord i min vokabulär: "slutgjord" och "nydöd". jag bytte dem till mig mot "muffiner" och "avokader".
syr ihop mig själv och trevar. provar min säkerhet från olika vinklar och i olika ljus. små fingervisnar och ljus, ljus i mina händer och ljus i mina ögon.