impulserna: jag måste ringa min mamma, min älskade sårbara godhjärtade mamma, måste skicka ett sms, göra något, hennes hjärta måste blöda nu när det är så olyckligt kring henne, och jag vet inte vad jag ska göra, jag vill bara ta henne i min famn och hålla om, säga att det blir bra, att det inte är viktigt, att hon är bra, dra fingrarna genom hennes hår, lugna, trösta, försäkra, göra bra.
och jag tittar på biljetter till dublin av ren och skär saknad, hade jag kunnat hade jag åkt nu.
det gör så hjärtskärande jävla ont att veta att hon inte mår bra. fan också, fan ta världen och dem alla. det finns ingen som är så oskyldig och vill så väl som hon.

virat in benen i en filt från guatemala i alla regnbågens färger. sitter i din enorma tshirt och det är första kvällen utan dig, det är den värsta kvällen. jag har fortfarande känsla av fingeravtryck på huden. känslan av kram, värme, känslan av dig. du är så enormt saknad, älskad och du är så maktlöst långt borta. jag ångrar mig, jag vill ha dig här, nära, nu, din värme mot min.
jag snörvlar och är täppt i näsan.
pappa ringde och det är samma känsla om igen - dendär otryggheten, de mår inte bra, de är olyckliga, och jag ser hur de vankar fram och tillbaka, jag ser deras sår. som det har varit hela mitt liv och jag är trött på det. jag önskar mig trygghet, en stabilitet. det har jag på vissa ställen, men jag önskar även dem det.
du är varm, trygg, stabil. mitt träd att krama i stormen. jag ska lära mig av dig, bygga en grund lika stark som din.
men just nu är du bara så enormt saknad och jag förstår inte hur jag ska kunna lägga mig i dendär sängen alldeles ensam.

ensam ton i natten

idag vaknade jag sent, men ändå alldeles för tidigt, efter att ha jobbat natt två dagar i rad. mina föräldrar kom hit med beställda böcker och en cykel och vi satt och pratade och fikade. sen åkte de och jag cyklade (som jag älskar att cykla, farten&lättheten) och handlade morötter och yoghurt och bananer och klementiner och godis. gick ut och sprang, grus under fötterna, skog och gatulyktsljus och fuktig höstluft i lungorna. det var ömsom tungt och ömsom lätt och när jag kom fram duschade jag bedövande varmt i mörkret med tända ljus. såg klart första säsongen av ally mcbeal med chaithé och godis bland täcke och kuddar. som för att ta hand om.

och nu, jag sitter i min älsklings tröja och jag skriver i väntan på att ett sömntåg ska komma förbi som jag kan hoppa på. min kropp känns lite tilltuffsad - torra ögon, begynnande halsont, stela käkar, bråkig mage och värmekänsla. så har det varit till och från i väl över en vecka nu. och jag tror det är som när man byter miljö för en blomma - den stressas och några av dess blad vissnar och faller, innan det växer ut nya skott. så mår jag.

i köket surrar kylen och där ute i mörkret jamar en katt någonstans. jag skriver mig fram till ställen som en gång varit mina.
det är sent och jag börjar bli trött. jag ska se om jag kan hinna med ett sömntåg.

det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör

det tomma pappret stirrar mig i ansiktet. det hånar mig och det utmanar mig.
bakom mig viner vinden och mörkret. öppet fönster bakom rullgardin.
när jag vänder ryggen till drar fötterna upp sig och tänderna trycks mot varandra. spänner mig, trycks ihop, bänds motvilligt isär. andetag, avslappning, ryggvändning och upprepning.
lägenhet. hemma. kökskylssurr och laptopsurr (som att ha en spinnande katt i knäet). inlindad i filt. småbelysning. diskad disk i köket. skorna på skostället och mössorna på hatthyllan. jackorna på krokarna, böckerna i rad och sängkläderna hopvikta i sin låda. jag tycker verkligen om det. men jag ska spara att prata om det en annan gång, när jag kan göra det helhjärtat.
det är något som skaver. jag vet inte om det sitter i den molande onda magen, i de rastlösa vaderna eller i det begynnande halsontet. om det sitter i de hastiga temperaturväxlingarna eller i något annat. jag mår konstigt, jag mår overkligt. en dåligtmåendekänsla som sitter någonstans i gränslandet mellan det psykiska och det fysiska. det är inte ångest. det är inte heller direkt deppighet.
det hjälper att gråta. den varma känslan bakom ögonlocken lättar mig. med den kommer avslappningen, kommer acceptansen, kommer sinnesfriden.
något dunkar i mitt huvud, något smattrar i hjärtat. på många sätt är jag tillfreds. på många sätt har jag vuxit. men det känns som att jag bytt dalarna mot toppavsaknad, iallafall delvis. det är inte lika intensivt nu, inte lika eldigt. jag saknar lyckorusen och livetkickarna. eller kanske är det helt enkelt ordavsaknaden. jag kan inte se mig lika klart utan orden, inte tillnärmelsevis. att sluta skriva är att sluta blicka inåt, att stänga av delar av mig. det är inget jag vill, det är inget jag strävar efter. jag vet inte varför det blir, bara att. och det är synd. jag brukade skatta min skrift högt högt. den är ju så nära mig man kommer. jag kommer.
jag vet att det här är ett ställe att gro. att jag kan låta något annat ta vid här. nu har jag så mycket som jag trånat efter; ett ställe som är mitt, där jag är centrerad och har ro och tid att bygga upp något. jag kan lämna det ingrodda bakom mig, deras problem är inte längre per automatik mina.
avhuggna stycken. det spelar ingen roll. tangentsmattret är vad som spelar roll.
kanske är det allt det nya som skrämmer mig. att sommaren så fort förbyttes i höst, utan dendär rödförskjutna kaprifoldoftande sensommartiden. den plötsliga ensamheten, samtidigt som jag älskar den. att avsaknaden av dig blir så uppenbar här. att vardagen utan dig är en rad triviala dagar utan egentligen mening. jag har insett vilken helt annan dimension det ger mig att vara med dig, hur jag inte har förmåga att känna de känslorna själv. måste sammanlänka mitt hjärta med ditt för att nå dedär nyanserna, känslorna. lite kärlek i kanten gör all skillnad i världen.
jag har så mycket jag vill nå. och lite smått som jag inser på vägen. det är rätt spännande stundtals, den här textens uppgivna ton till trots. något som jag verkligen förstått är att jag ogillar att planera in saker. att det gör mig tusenfalt lyckligare att planera för idag, kanske till och med imorgon.
lite ordfall senare känns det lite ljusare. nu räknar jag dagar tills jag får fläta samman mina fingrar med dina.

hösten klär mig inte lika mycket utan dig.

orden. gränslinjen mellan sommar och höst. prassel under fötterna. kängorna mot asfalten som regnvåtsblänker i natriumljustet. som lyser ner genom gulnade brunade löv. ett vredgat skyfall och genomblöta kläder. en stel käke som vittnar om något slags konflikt.
en avokadobanansmoothie. en ensamhet. en tråkighet. fönstret är öppet och kylen surrar och det är plattare utan dig. det är plattare, tommare, tråkigare. färgerna är inte lika starka och rummet inte lika fullt. dovt. kom hem nu.
tårar i halsen. mitt i allt.