inatt har jag bett för stunden dimman dra förbi

elokvens - vältalighet

esoterisk - svårförståelig; endast för de invigda


vaknade med meningen inatt har jag bett för stunden dimman dra förbi bredvid en varm kropp, bredvid en väldigt älskad varelse. & jag känner mig så full av kärlek, så full av ord ikväll. så full av vetskapen om hur lycklig jag är som får somna med dina hjärtslag mot min rygg. mitt privilegium.

jag har städat. jag har plockat ut disk och äppelskrottar och bananskal från mitt rum, jag har dammat, dammsugit, jag har vikt kläder, tvättat, plockat in blommor och satt in, spridit ut löv och kastaner, hängt min sjal i fönstret bredvid mina gröna gardiner, satt upp min teckning med ett blått träd på väggen. det är fint nu, det är hemtamt. och jag har jobbat klart med min bror, och jag har druckit thé, och jag ska alldeles snart gå ut på en promenad med mig själv och mina tankar, sen dusch, sen sömn.

det är höst och det är självabsorption bland fallna frasiga löv. det är händer mot thékoppsvärme och eftertanke. kaffe, vinflaskor och pusselbitar som fogas in i varandra. mörker som omhuldar, lyckan att bejaka.
något som börjar, jag kan inte sätta fingret på vad.

jag tittar på mina händer. jag har så mycket. jag tittar på min spegelbild och den tittar tillbaka, ler oftast.
jag tittar på mina händer, jag älskar allt jag har, jag älskar vägen framåt. hur kartbilden gradvis blir klarare. hur somligt definieras; fingervisningar om vad som ligger framför. älskar hur medveten jag är om det mesta, om luften i lugnorna och kylan mot huden. händerna i mina och blickarna jag växer i. utsikten jag får när jag bestigit vidare. alla drömmar, allt som kommer att bli, som kommer att vara. jag känner mig liksom sugen på att leva.

för en välkommen höst

och bös och blä och jag känner mig otillräcklig otillräcklig (vilket delvis beror på en stressig dag och alldeles för lite sömn) och allt känns inrutat och bestämt och trångt och inget utrymme att andas i, ingen tid, ingen rymd för vingslag, och blääääääääää men
nu ska jag gå ner till det andra huset och vara social och äta mat och dricka vin och ge bort choklad. ja.

går i ett regn

och jag har halvstädat och sitter och lyssnar på daugava, och mitt hår har nästan torkat, och jag kommer vara så sjukt trött imorgon men det gör inget, ingenting alls, för det här är en bra kväll och jag ska lyssna klart på visorna och skriva rent huvudet.
johanna kom hit, vi drack thé och gick bland småregn och höstlöv. det var fint. det är en bra dag. jag har skrattat mycket. jag ville nog mest bara säga det. mycket höst och mycket bra smått överallt.
huvud rent. hjärtat glatt.

helst inte klichéer, helst mest bara

fortsättningen av denna upppåtvirvel i

gammaldammet rakt in i nysynerna gladhjärtat

och allt är magiskt och rätt

i en oas av ljus, och

jag känner fortfarande dendär defaultkänslan av knapp tid & inte hinna med, men jag känner att det jag hinner med är bra, gör mig lycklig. och jag går, jag går

runt med dendär känslan av lyriskhet. bubblande, fnittrande bröstkorgskänsla. jag går runt och plockar röda&oranga löv, går runt i regn, njuter asfaltsreflektioner och natriumljusdränkta gator i varmt stadsmörker, skrattar kvällen lycklig med människor med hjärtan som lyfter mitt, som mitt hjärta lyfter. som oaser av ljus. det är osammanhängande, men det är lyckligt.

(som ett svammel som en hemlighet som dendär koden dendär sista saknade pusselbiten, och ibland är det bara så rätt, och ibland kan jag bara se mig omkring och känna att jag skapar bra saker, bra mönster)

poesiskriven härlängtan rakt

projektil rakt in i

takten och broarna rakt

till dendär längtan till bröstet längtan och

hit igen

här igen

en dag med småsakerna på de rätta ställena

mwhaa. bra magkänsla ikväll. dricker thé och känner (för första gången på länge) det där suget efter att skriva av mig. kopp, händer mot varmt och mot tangentbord, känner mig - och är, vad mer är - nyduschad, trött i kroppen efter att ha sprungit sjuochhalvan direkt efter jobbet (i höstluften, bland löven&färgerna och jag vet att jag tjatar om höst, men jag älskar det verkligen, I do I do), och har legat och lipat till ett avsnitt av desperate housewives. ibland kan jag verkligen leva mig in.

(just some words before going to bed)

a train of thought, triggered by... it being frequently discussed on the series I'm watching, and a recent talk with a friend: why are people so obsessed with marriage? I strongly dislike the institution of marriage, the idea of binding love to us in the form of a contract: "I promise to always love you". why mix love with bureaucracy? why chain our beloved ones so hard that they will want to leave just because of the burden of the chains? is it out of possession, to make it as hard as possible to leave? or is it because of tradition?
I don’t have anything at all against the ceremony, to get together and celebrate your love. the ceremony is at the contrary, I think, something entirely positive. what I don’t get is the urge to legally bind yourself to another person. the urge to put the words “promise” and “love” in the same sentence. why do people confuse love with words like “eternity” and “forever”? yes, you can say “I will always love you”, but what that really means is “I wish I will always love you”, or "I would like to love you like this forever". and that is a big difference. people change, that is the only thing you can really count on. and maybe, if you are careful not to turn love into possession, and if you try to make room for love to grow rather than putting chains upon it, I think that you, as a couple, can change together and be shaped after one another.
I believe it’s only when you are free to leave that you can truly appreciate where you are at the moment.



det är fin stund efter fin stund. jag tror man bygger dendär grunden av verkligt bramående av många sådana här stunder. mycket av det lilla, liksom. och att verkligen märka det, och att peppa sig själv, och att tycka sig själv bra nog. man måste inte älska sig själv, men det är svårt att leva med sig själv utan att iallafall tycka om sig.
känslan jag har när livet känns tråk&depp och mest bara ior hela tiden, och en känsla som jag har alldeles för nära till, är att allt är så flyktigt. så förgängligt, att det bara flyter ut, att det alltid är något nytt som ska göras, att varenda sak man företar sig bara är en i ledet till det bittra slutet. att man aldrig blir klar. att det är kraftansträngning efter kraftansträngning i total oproportion till aktiviteten i sig. att jag aldrig upplever känslan av stabilitet och av att vara helt centrerad&klar, förankrad. för det är den känslan jag så gärna skulle göra till min. och i den odla energi till att göra nytt, till att orka, till engagemang, till entusiasm.
men som det står på min tavla: "allt för förgängligt, så också det ledsna.
tur."

men som sagt. bra magkänsla nu, bra dagar. jag har kastanjer och frasiga löv på mitt skrivbord, mörkret är höstigt och tryggt och jag mår helt enkelt bra (med positiv derivata).

tjugotvå tjugoåtta

kalla fötter (trots raggsockar), tomt hus (förutom jag) och sjutton grader kallt och röra (jag ska städa imorgon, och rensa, och slänga, och släppa in nytt). blåsa på hälen, klockan tjugotvå och tjugoåtta. jag har pratat jättemycket franska, jag har haft en jättetrevlig kväll, en såndär riktigt social och avslappnad kväll som jag så sällan har, pga något slags varasjälvbehov och låtastressrinnavbehov. café villerkulla och sen gå genom stan i en timme. jag är verkligen som lyckligast vid den här tiden på året. när jag får gå med mina kängor över kullerstenarna med ett höstlöv i handen, i fallande skymning, i detdär skumma, lite mystiska, mörkret som omhuldar en. jag älskar dessa dagar.

I want to take it from here, I want to build. I want to shape into new forms, slowly, consciously, to carefully be woven into happiness.

jag klär mig i brunt, köper brun ögonskugga. vilar färgerna och de starka intrycken. mjukt grått, brunt, svart. dricker thé och plockar fram gamla anteckningsblock. och målar saker. har ett målat blått träd med vita&oranga löv kring som ligger på mitt bord. hur jag älskar känslan av att skapa med mina händer.

renewal

igår satt jag på en filt i en park i stan bredvid en väldigt älskad varelse och bara kände höstsolen värma min rygg. att se & ge & ta & känna. och bli och få och hoppa och falla. mihii. fortfarande gladboll. (fast jag har ganska ont i magen just nu.)

höst i mina ögon.

gladboll

det är något jag inte riktigt känner att jag tömmer ur mig i orden. en glädje, en groende livslycka, en medvetenhet om att ha ett bultande hjärta i bröstkorgen. jag kan inte riktigt väva det i texten. svindeln; att vilja falla; lövet på mitt skrivbord; känslan av äkta; känslan av mitt liv är mitt och mitt att skulptera, skapa, leka mig lycklig i; färgklickar i grått; oväntat; ljusglimmer & gladglitter; att jag tycker om att skriva; allt det jag vill göra & skapa; väva kärlek, väva älska, blåsa ord, trumma med fingrar över nyckelben tinningar midja ögonlock, allt jag har, allt jag älskar, allt detta utrymme, allt detta stora att finnas i, andas in, börja, sluta cirklar och så också

the nack of knowing when to stop.

jag är glad!

the scales always find a way to level out

och jag tycker så mycket om hur septembersolen faller på grantopparna. värmen. jag tycker så mycket om att - alldeles innan jobbet på morgonen - få en varm, nyvaket sömndrucken kram från en liten väldigt älskad varelse.
varit ute på promenad. meditativt. grus, skog, handflator mot bark, hoppa över nedfallna träd, gå stigar jag inte gått på flera år. gå över skolgården till min förskola, min lågstadieskola, min mellan- och högstadieskola. låta minnen skölja. och himlen som ett stort eldsken och hur det är så vackert att det nästan gör ont. jag går sönder, jag kan inte ta in all denna skönhet, jag spricker. se mörkret falla. andas lungor. plocka in höstens första löv.
det är rött&perfekt.

(och jag känner en gladboll växa i mitt bröst)

höstframåt

tanken att det kanske är så att jag vill ha två sidor av samma mynt. jag vill vara fri, i de flesta bemärkelser, och jag vill ha struktur och trygghet. och tanken att jag kanske kan ha två sidor av myntet. tanken att jag skapar min värld, att jag lever efter mina gränser, att jag sätter spelreglerna. jag vill leka mer, skapa världar i leken. som barn gör. som jag gjorde när jag var barn. uppslukas, fascineras, engageras. det är det jag vill. leka och skapa. och inte sluta mig i en grå värld där jag bestämmer mig för att inte kunna det.
jag mår bättre. och i framåtrörelsen försöker jag så ny framåtrörelse. bygga uppåtspiraler, rörsel, virvel, trappsteg efter trappsteg och steg som följer steg. jag fokuserar på det bra. på allt fint, på allt jag kan göra, på allt jag kommer att göra. ljus&mys.
(hur det kommer till mig, öppnar sig,
lite. som en blomma som slår ut.)

memoirs

lycklig i vågor.

hey. jag är trött, på ett bra sätt, sådär utsliten på ett konstruktivt vis. jobbat åtta till halv fyra (och igår från nio på morgonen till halv tio på kvällen, med massa strul&bös för att äntligen komma hem till en kopp thé och några mackor och en soffa och serier), sen hem och risgrynsgröt och desperate housewives. har varit och sprungit/jobbat nu. regn mot ansikte. steg. anfådd. (och mina muskler som är så stela, de behövde verkligen röra sig.) grus, tystnad, skog, mörker. men hey. jag mår bra. vill jag säga, vill jag skriva. jag trivs med mina dagar. jag trivs med mitt mys och med mina insikter. (griper tag i den rätta riktningen) jag har tagit en thékopp till jobbet, till dagiset. en stor istället för deras minikoppar. den är säkert fem gånger större, minst. och kardemummathé, givetvis. & jag tänker på det en vän skrev, att vi är själva ansvariga för vår egen lycka. och att hon är lycklig i vågor. det låter så fint tycker jag. lycklig i vågor. & jag känner efter, och jag försöker fokusera på riktiga problem, verkliga känslor, för det är nog på så sätt jag kan lära mig att bättre tackla mina känslo/tankereaktioner. och det är nästan en euforisk känsla varje gång jag låter mig helt och fullt ut känna det jag verkligen känner. acceptera och utagera. ja.