cravingsandaddictions.blogspot.com

försöker peta upp äggskalsbitarna som hamnat i pajstanningen men allt är suddigt i kanterna, ögonen fulla av saknad. tjugoåtta chokladbitar kvar i glasburken vid nattduksbordet. jag sjunker ner mot golvet med ryggen mot väggen. händer mot tinningarna, huvudet inrullat mot magen, håller om mig. andas ut det. andas det. jag är saknadssjuk, det kommer i attacker, och ikväll känns det mycket. tiden bär mig framåt men inte fort nog.
jag har gått genom sommardoft och över skogsstigar och lagt handflatorna mot trygga trädstammar. skogsluft och fågelkvitter och sol som studsar mot gröna löv och mot mitt ansikte. samma sol som som värmer dig.
jag har tänkt. jag har tänkt att jag alltid har tänkt att det är något fult att behöva varandra, att inte klara sig själv och vara självständig. att ett förhållande bara kan fungera när de båda delarna kan vara helt och hållet lyckliga utan den andre och att så fort man börjar behöva börjar man tära på kärleken och friheten. och jag tycker fortfarande att det är otroligt viktigt, nödvändigt, att må bra i sig själv, med sig själv.
men. det är så mycket plattare utan dig. ljuden är stummare och dofterna mattare. genom att älska dig har jag inte börjat må sämre av att vara själv - men jag har upptäckt att jag mår bättre i ditt sällskap. att dofterna och tingen och dagarna får liv och mening. jag tänker att det inte är som jag har sett det innan - att genom att älska någon ge bort en bit av sitt liv, sin lust, sin självständighet, något som man bara kan få tillbaka genom att vara med denna personen, och därigenom göra sig själv beroende och handikappad - utan att det är något helt annat. något fint. genom att älska dig har jag besökt nya platser i mig. och i ditt sällskap kan jag på något vis genom min kärlek till dig möta mig själv. ta mig själv i handen på ett annat sätt. och jag kan känna mening i varje stund - i varje hudmöte, varje godnatt, varje blick. jag saknar alla de små tingen. att åka och handla tillsammans, laga mat, ha seriemaraton. krammaraton. att gå i skog och att göra thé åt varandra.
med dig kan jag uppleva och känna saker jag inte skulle kunna känna själv, kan jag växa och gro sådant jag aldrig skulle kunna gro själv.
och jag tänker att att behöva någon kan vara något alldeles fint. och det bor en otålig längtan i mitt bröst.

handen längs väggarna. längs huden och tystnaden.
jag är ledsen. jag längtar efter honom. jag vet inte om jag minns hur man skriver. hur jag tar dendär ömmande bollen i bröstet och talar till den, talar med den, hur jag förstår & formulerar & låter det fastna på pappret. på skärmen. jag mår konstigt. jag saknar hösten och vintren och mörkret. saknar de mörka kvällarna att gömma mig i. thé och levande ljus, myset, ensamheten. dethär är en annan sorts ensamhet. jag mår varken bra själv eller med människor. när jag är ensam tänker jag att jag borde vara med folk, när jag är med andra att jag borde vara själv. sortera och gro rötter, eller vara ute och utvecklas.
jag vill ha dig här. jag vill ha dig nära. hur klyschigt det än kan låta känner jag mig inte riktigt hel. trött på avstånd. trött på irland dublin. trött på att inte somna rygg mot rygg. trött på att inte äta frukost tillsammans. trött och ledsen ikväll.

you are my sanity & my common sense pain

längtar.

hey hey hey mother inner state

skriver. yoghurtkvällsmat, det känns balans. mjuk, vit och lite syrlig i min mun. min krackelerljuslykta flackar ljus i det svarta glasbordet. conor oberst sjunger mjukord mot min kväll. mot krackelerandet och virvlet. bär med balansen. there is nothing that the road cannot heal. i wanna be your happiness, i wanna be your common sense pain. röda skor på den gamla stolen - så många imorgonar att vänta på - ljuskrackelerandet - sprick vinter - jag saknar dig vår - jag saknar dig älskade - vinterns grånad slutar inte ens bakom stängda ögonlock och - min pappas uppgivna röst - krackelerande. det är februari. jag har ett rörsel inuti. jag har gått genom den här dagen med en längtan - rastlöshet - irritation - obekvämhet - missnöjdhet. hello, patterns in my mind now moving slow. jag är lyckling också. jag känner mycket. jag vill inte bryta mina rader den här dagen. känslomycket. lycka och rastlöshet och en hudlängtan. dinhudlängtan.
I watched the stars get smaller tiny diamonds in my memory
varma ögon. dinhudlängtan. känslan av inte tid. jag kan inte sträcka mig över allt det är. jag kan inte sträcka mig över det här avståndet. är inte stor nog att täcka havet till dublin. jag älskar, och jag är trött. jag skriver känslofragment ordfragment. jag skriver. jag vill komma hem till din hud jag vill komma hem till din kropp jag vill komma hem till ditt sinne. jag vill komma hem från min dag och smälta samman med din kropp och tappa det jag bär på. häver bröstkorgen.
ikväll är det ett ok av känslor över mina axlar. det är en slags arg uppgivenhet. en slags önskan om att vintern ska krackelera. om att få komma hem till hud och en underarm att gråta tårarna mot.

jag älskar, och jag är trött.

centralstimulantia

tankarna kommer tätt. tanketrängsel. kanske utan rader och brytningar och tomrum idag. håll mig i mina känslor, håll om mig i mina känslor. jag skriver till alla & till ingen. kanske mest till mig själv. palpitations och kaffesmak i munnen. alldeles kaffefierad och med öronring och surrealitetskänsla. inget mer kaffe i mitt hus. ungefär som att ha ångest fast bara kroppsligt. there is nothing that the road cannot heal, och jag börjar faktiskt tro på det, på framåtrörsel och att lära sig nytt. det finns så mycket som jag lärt mig, sådant som är svårt att klä i ord. om små vanor, om att tillåta sig lycka och olycka och kontraster. rörelsen, kontrollen, om att gå genom sin ångest - inte runt den. allt detta inom mig och för varje steg närmare dig. oss kanske. det känns som ett pussel, och som att jag just fogat samman två stora strukturer. som att lyckan är något jag bär med mig och som kan ta hundratals olika former. jag älskar att känna, även detta och det är när jag omfamnar det som jag kan lära mig av det.

jag vill aldrig leva i en rationaliserad lycka. vill aldrig leva i en bekvämlighet för bekvämlighetens skull - vill inte förväxla lycka med bekvämlighet. jag vill leva och känna och aldrig sluta. vill kunna röra på mig och aldrig känna att jag eller den jag lever med går till ett meningslöst fånigt jobb och klistra på leenden för varandra. jag vill låta livet betyda något. jag vill inte leva utstakat skyddat med villa hund bil och två och ett halvt barn. jag vill vara friare än så. jag vill komma av mig, gråta, skratta, känna, spilla ut halva kaffekoppen, gå dit vägen leder. aldrig sluta gå den.

i wanna be your happiness. i wanna be your common sense pain.

I watched the stars get smaller
Tiny diamonds in my memory

mitt hjärta gungar med till poesin och conors röst, det drar med mig, drar upp mig, det virvlar mig och jag känner så mycket. försöker att behålla känslorna inom mig. jag har känslan av att nästan kunna explodera av känsloträngslet - alla åt motsatta håll - att jag inte kan innehålla allt det här - att jag inte är stor nog att rymma det - sprickor i det som kapslar in mig, men
jag andas mig genom, jag låter det skölja mig, lyfter blicken, bejakar rörseln.

jag städar våra dagar ur lägenheten. jag behåller din thékopp med jasminthéet i, jag ska hälla varmt vatten på det ikväll och dricka det. din närvaro - din kärlek - liksom fortfarande fyller rummet. är i luften, huden, håret, i lakanen som doftar du. jag vet inte riktigt vad som fattas tills du är nära igen. att en annan människa kan göra en så lycklig. världar i mig som jag besöker med dig, världar i oss. jag vill inte skriva oss klichéer. kärleken i mig griper om kärleken i dig. så mycket älsk. jag tror inte jag är kapabel att älska mer än jag gör.
och jag känner mig så otroligt lycklig, priviligierad som får uppleva dessa starka känslor.

det har varit sociala dagar, vackra människor - en värld i varje människa - som öppnar upp sig och låter dela med sig. jag ska ut och äta middag med ännu några vänner. ikväll.
jag har saknaden inom mig, kärleken inom mig, suckar och fjärilar av lycka som virvlar maggropen, den här känslan av mjukhet inuti. inga fasader eller hårdnader, bara öppenhet och mjuknad. no lies, just love.
jag är så kär.

jag har haft en bra höst. jag har behövt den. jag känner mig mitt uppe i allt, men jag känner mig ovillig att släppa taget och åka med i rörelsen. otillräcklighetskänslan, den jag känner så väl, har redan börjat smyga sig på. att inte räcka till hur man än vränger sig, att leva ett liv jag inte vill leva för vad andra vill att jag ska göra, för vad andra prioriterar, medan jag åmar mig för att täcka allt. det är inte så jag vill ha det. det är inte så jag vill ha det, igen. jag har mött mycket av mig själv men har ändå det mesta kvar att möta. tämja. och allt det jag fruktar ska jag möta.
hösten och tiden var nödvändig. men nu ser det annorlunda ut, och jag kommer inte kunna tillgodose alla förväntningar jag inbillar mig att människor har. jag är rädd att det kommer leda till konflikter och jag är rädd att jag inte kommer kunna hantera dem. men det är också en utmaning. och en nödvändighet.
det finns så ofantligt mycket jag skulle vilja göra, så mycket jag skulle vilja omfamna, så mycket det finns att brinna för, glöda för. samtidigt vet jag att jag skulle gå sönder om jag försökte omfamna allt.
så jag omfamnar mig själv. växer lite till på vägen. nosar inåt, städar tanketrängslet. den här våren kommer att bli utvecklande. den kommer att bli mycket, och jag ska försöka rymma det som är viktigt för mig, och att låta otillräcklighetskänslorna falla pladask. hitta egentid och hitta känslan, hitta rörelsen. göra mig mottaglig, följa den.

obekväm eufori

(jag kan nästan känna hur det blir jobbigt, dessa pulserande ord och känslor. göror.)

det här kommer att bli ett nyansfullt skrivande. iallfall är det en nyansfull känsla.
mångkänslig känsla. jag känner väldigt, väldigt mycket nu. det är så att jag inte riktigt vill prata med någon nu, som att det är för mycket som spritter i mig för att jag ska kunna föra ett vanligt samtal. kanske är det lite såhär maniker känner, fast i större skala. mina tankar i tio olika riktningar, ingen röd tråd, många viljor som drar. det är inte en bekväm känsla, jag trivs inte i den. jag vill vara trygg och närvarande i det jag känner, inte såhär rastlös och obestämd.

jag sitter här nu. i min musik i ett försök att stilla sinnet. lagomt städat, lagomt rörigt. rörigheten och strukturen i en balans. dynamic quality within the frames of static quality. jag ska jobba imorgon, klockan sju. jag kommer att få, gissningsvis, sex timmars sömn. som förra natten. verkligen inte min kopp thé.

jag har skrivit det förr, jag kommer skriva det igen, jag skriver det nu: jag saknar dig. jag saknar dig på ett trånande, trött sätt, jag vill ha dig här nu, jag vill ha denhär avståndstiden bakom mig nu, jag är klar. färdig. finito. jag vill komma hem och krypa upp i din famn eller jag vill sitta hemma med en thékopp och vänta på att på prata med dig. jag vill berätta för dig om min dag och jag vill höra om din. jag vill inte skriva med klumpiga skrivna ord som inte rymmer allt det jag vill säga (jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva mig själv uttrycka dethär - att inte vilja skriva hellre än att prata), jag vill prata med dig, le med dig, gråta med dig, vill ha dig här, din värme mot min värme.

jag har varit hos mina föräldrar, jag har ätit en jättegod indisk middag. kikärtsgryta, yoghurtsblandning, potatis, ris, indiskt bröd, potatisbullar, gurka, morötter, ägg, kryddor. dofterna och känslan att äta med händerna, ljuvligt.
martins händer i mitt hår, hans lilla kropp i mina armar, gustavs så älskvärda självsäkerhet - men även ödmjukhet och hur han griper om livet och bara tämjer det, min mors godhjärtadhet och hur hon bryr sig, min brors hela person som utstrålar så mycket energi och säkerhet, min pappa och hur stolt jag är över vad han har blivit, är. känsla av kärlek. hur stolt jag är över dem. hur jag, faktiskt, saknar dem.

(det är i sårbarheten som det är fantastiskt.)
(andas mig genom.)

krackelera vinter

den blytunga himlen krackelerar och ljuset sipprar igenom. faller mot granarna, fasaderna, människorna. mina kängor mot grus, mina kängor mot mossa, barr, skogen, fingertopparna mot en ek. lukten av tjäle som går ur marken. sådana här dagar är fingervisningar om en vår & en sommar.

jag har gått nya vägar idag, hittat stigar som binder ihop redan kända platser med nya. när min kropp är sysselsatt kan mina tankar vandra friare. jag tycker om att bara gå, att lyssna på musiken och att lukta på skogen. skogen gör mig trygg.

det blir ljusare. det är över en månad sen det var som mörkast nu. jag väntar på att världen ska klä sig i liv igen, jag väntar på soliga kvällar, krokusar och gröna löv. på att få ligga med kursböcker i slottsskogen och kittlas av gräset. jag vill att våren ska sippra fram nu och tina dessa stela leder. att tiden ska bära fram mig. jag virar in mig i filtar, hukar mig över thékoppar och längtar till att kråkornas ensamma kraxande ska bytas mot fågelkvitter. på spårvagnarna stoppar jag min musik i öronen och drar ner luvan över mig, huvudet mot fönstrrutan och vilar mig i min bubbla.
somliga kvällar har jag en värkande ensamboll i bröstet, en kall, frostig tomhet. jag har aldrig riktigt kännt såhär förut, aldrig riktigt kännt att en människa gör mig så varm och tillfreds innan. ingen annan ensamhet har känts så påtaglig. dessa kvällar är jag glad om jag kan somna fort.

jag tappade orden, men känslan finns kvar. avståndet är påtagligt men så också kärleksnystet bakom revbenen. jag väntar på våren, jag väntar på att tiden ska bära mig fram till lyckoruset att få ha dig nära. nystar mig lycka i mitt ide men längtar krokusar och fingertoppsberöring.
kracklera molntäcke. krackelera vinter, krackelera avstånd.

refuge

mina ben liksom surrar. ljuset faller vackert, jag ligger mellan nytvättade lakan. varmt, mjukt täcke och spinnande laptop. min vänstra axel knakar och min högra höft gör ont. det är ganska asociala dagar. det är ganska milda, harmoniska dagar. det är ganska avdramatiserat, ganska down to earth. allt är bra, faller sig på rätt plats i pusslet. jag går mellan fristäder. tid ensam, tid att tänka, hud mot tankar, tankar mot hud, tid att tänka och känna, lägga sig till rätta mellan alla lager av nytt, finna min plats. mellan fristäder. gror.

mitt i smärtan jag vrider mig i tänker jag att jag inte skulle vilja döva dessa känslorna. att de är en del av det som gör mig. att de är en del av spektrumet. att det är ett privilegium att få känna dem. att de är öppnande. en värld att utforska, att de ska hanteras, inte ignoreras. de är resultatet av en kemisk obalans lika mycket som att jag är glad efter en bra dag är resultatet av en kemisk obalans. jag tror på att lära känna sig, på att hantera istället för att domna bort.

i det här tillståndet förlorar jag greppet om tankarna ögonblick efter det att de passerat genom mitt huvud. jag minns inte slutsatsen jag drog, meningen jag skulle säga föll mig genom fingrarna. dimmigt huvud. jag når inte ut. ni når inte in.
ångesten är muren, skalet, läderhuden, hårdheten. taggarna som jag sticker er med och som gör mig olycklig. jag försöker slappna av och ta emot. slappna av och ta emot mig. göra mig mottaglig och mjuk, inga hånrop åt mig själv, inga skuldkänslor och ingen skam. jag gråter till "mother". "mama's gonna make all of your nightmares come true". "she won't let you fly but she might let you sing". "mama's gonna help build the wall".
det visar med så mycket kärlek den mesta skadan är gjord. hur man älskar varandra till sina sår, sina murar. jag ska kväva dig med min kärlek.
jag tar emot. marry the ugliness inside you.
jag blundar och tittar in i mig själv. det är som ett minfält. dessa tankar tänkta och hem igen. jag försöker ta emot. mig. det. handen mot huden. handen mot dunket. handen mot känslan av värme och styrka. tanken mot morgondagen.

bär hem mig. bär. mig. hem.

varma tårar. per automatik.

saltlager över mitt ansikte. tårarna är varma. känslorörelserna under huden. fortfarande dessa tankar per automatik. självföraktet och automattankarna kommer i vågor. viljan att vilja klösa sönder den här äckliga huden på den här äckliga kroppen är ibland överväldigande och jag har ett stadigt tag om mitt hår. taget och smärtan är lugnande. något att centrera sig kring. egentligen är jag bara ledsen, men jag tror inte att jag någonsin lär mig att det är okej. så fort du pratar med mig när jag mår såhär (du som i vem som helst som pratar med mig) vill jag fråga om du är arg på mig. men det skulle ju verka tokigt, så jag biter mig i tungan, i fingrarna. men det är så det känns. jag har gjort något fel och du är arg på mig. per automatik känns det så.
jag vet inte vart jag ska börja, jag hittar ingen känsla att försöka rama in i ord. det är för mycket, det är för rörigt.
jag tänker aldrig hur jag ska göra för att må bra istället. det kommer mig aldrig för att jag ska be någon om en kram. istället spär jag på med skällsord inuti.
och hur det fascinerar mig hur andra personer hanterar sina ledsenheter och rädslor.
bakom saltlagren och de spända musklerna och skällsorden så finns det ett hjärta som bara vill bli omhållt. men jag har gjort allt detdär andra till en mur och jag vet inte hur jag ska rasera den. jag vill dela det med dig, jag vill släppa in dig, men istället tänker mitt huvud tankar om hur ovärd jag är dig. per automatik.

äcklet mitt hjärta rymmer - det som är svart och tjockt och illaluktande och som dryper längs hjärtats klaffar, dess kransartärer och dess ihärdiga dunkande. ett långsamt stryptag, ett tjockt brunsvart trögflytande äckel som gör mig feg och svag. ackumulerade rädslor, skam, desperation. varje slag, varje ord och varje ångest. äcklet är rädslan är självföraktet. är stanken av feghet. är barriären mellan ditt hjärta och mitt.

om det finns en väg över alla barriärer, över alla hinder som skiljer mig från dig, ska jag ska gå barfota och orädd över skärvorna. alla sår ska öppna mig och dess ärr ska täcka de oläkta såren. dem jag straffar mig för om igen. dem som gör mig till en levande död. mitt membran ska bli ett med ditt, och jag ska stå inför dig, naken, hel, jag ska aldrig skämmas, igen.