jag är så trött. jag vet inte om jag vill vara här. här som i livetkoordinaterna. och jag är så rädd för min ångest. så rädd för att den ska förstöra.
jag vet inte om det funkar att tvinga in sig i gladheten, tvinga in sig i lyckan. it is certainly a manner of survival. men jag vet inte om det hjälper, i längden.
jag måste sluta tänka så förbannat mycket. sluta förbereda och göra. leva detdär livet.
happiness is not an arrival at a certain destination, but a manner of traveling.
det finaste en människa har är förmågan att förverkliga sina drömmar. realisera sina tankar. låta det gro inuti och föra ut det i världen.
så jag slutar här, börjar något annat. en slags acceptans. jag ska gråta alla tårar och känna alla känslor. bygga från grunden. vara ledsen om jag är ledsen. långsamt klättra uppåt. ut ur febern och overkligheten in i acceptansen märkligheten.

tar tåget tju minuter i åtta en lördagmorgon. kängor, väntar, halsduk genom en sakta uppvaknande stad. mojnande stormvindar som blåser mitt hår åt alla håll. folktomt, öde, en slags mjuknad, nyvakenhet, friskhet över gatorna. solsken, vår i blåsten.
och jag har liksom hittat tillbaka igen. härifrån, vidare. fortsättningen. detdär som bultar så envist i bröstet. regnsmatter utåt, regnsmatter inåt. du-dunk, du-dunk. som vägrar ge upp.

panta rei

så jag kryper ihop, benen intill kroppen, fingrarna sprattlar ord. jag tror jag hittade något idag. jag tror något hittade mig idag. jag tror jag har siktet inställt på något och någon slags lek bosatt i min blick. som att vara ute på vift. som att vidga en tisdag. som att blunda och dra pekfingret längs thékoppens kant.
eller som att sitta på café och titta ut på människor som går förbi, nivet när man sitter sådär själv mot ett fönster som vetter mot gatan, och.. fånga blickar, vara uppstudsigt nyfiken trotsig och le sin väg rakt in i dessa barrikaderade fasader, och bli tokigt sprudellycklig varje gång någon öppnar dörren till sitt sig och ler tillbaka.
satt på tåget förut, gick vagnarna igenom och jag blir tamigtusan galen av all denna grånad, denna uttryckslöshet, jag blir så galen att jag är tvungen att stirra in i deras ansikten tills jag får någon sorts respons, något slags tecken på liv.
så jag blundar och låter musiken uppfylla mig. så jag försöker vara närvarande i dendär känslan av detdär något. så jag lutar ansiktet mot tågfönstret och minns. så jag går på bio själv och gråter, och jag tänker, och jag njuter av att känna mig sådär nygråtet lätt, som förlöst på spänningar självanklagelser, som sådandär ömma punkter som upplöses och som man försonas med.
och att det kanske är en slags sorg, en slags sorgeprocess, att det kanske är något som aldrig fick något slut, att dethär kanske bara är svammel, att... kanske också början
och att vara hel i framåtrörseln. och att vara förankrad i sig själv och öppen utåt. och kanske lysa. kanske glöda. kanske vår. och jag växer, och dessa trassel låter mig lära känna mig lite bättre, är en bro över till andras ensamheter, sharper senses, vidgade ögon.
detta gissel, detta privilegium. att få vara människa, att få hysa den här bräckelheten, att få känna. att få sträcka sina mjukheter ensambroar över till någon annan, att få gråta tårar över någon och växa lite, att få växa sina rötter i kärlek. detta privilegium att bara få vara, få vandra kullerstensgatorna fram och bygga drömmar, att inse allt det här, och skörheten som det allra vackraste, som gör allt så vackert&stort och här och nu. detta privilegium att få åldras, att få bryta ihop och samla ihop sig igen, att få tänka dessa tankar och att få känna så intensivt. och att låta det skölja genom en. lägga huvudet mot ett kallt tågfönster, minnas, lycklig i sårbarheten och tårarna. jag skulle önska att jag aldrig glömde igen, men jag vet att om jag gör det så kommer jag att hitta andra vrår att utforska, andra stigar att trampa upp.

tear down the wall

för att hålla tungan i styr och tankarna rätt i mun

glücklich, vaniljsocker på din panna, en lycka lika lätt som pudersnö i november, bitande kyla i kinderna, bitande tårar bakom ögonen, bitande kliande rivande rastlöshet och en pil som pekar inåt. envist inåt, trånande trilsket troget.
och jag tänker på den ensamma tanten i sin lägenhet som tittar ut genom sitt fönster när ljuset i lägenheterna släcks ett efter ett, jag tänker på flickan som är för rädd för att gå ut för då kanske hon måste prata med någon, på han som inte vill vakna en gång till, jag tänker på alkoholister med frusna fingrar som sitter på en parkbänk i linné i sin ångestdova, dimmiga verklighet, på hon som inte har nog med mat att föda sina åtta barn, på alla ensamma människor, allt som gör ont, all sårbarhet. men jag tänker också på de som aldrig ger upp, på alla ljusglimtar, på paret som går handihand genom februarigrånaden, på hon som färgar håret rött gång på gång i en envis protest mot grånaden och allt som försöker dra ner henne, på skrattet i barns ögon, på kärleken mellan människor. jag älskar mer än jag avskyr, och jag tror det är viktigt.

det var vår idag. det känns som en speciell tid just nu. det känns som att jag går och letar hemligheter, mönster i det vanliga, vägar ut, vägen ut ur labyrinten. en vag känsla av en cirkel som sluts, en säck som knyts. om jag bara kunde komma på det. speciell tid, och jag vänder blicken inåt. det är en slöja jag behöver dra av världen, det är något som skyler något viktigare, sannare. det är grus i mina ögon och jag måste skölja bort det. damma inuti, städa ur vrårna. en vag känsla av att det ligger något i luften nu. jag distanserar mig nog lite, kräver min tystnad. behöver mig för mig. golvet är täckt av papper och böcker om anatomsika termer och funktioner, och jag kommer köra tentan så rejält. om jag bara kunde gripa dendär känslan av något i luften, i tankarna. om jag bara kunde gripa om det.
mitt huvud sjunger the wall-låtar för mig. tear down this wall. och min plan just nu är mycket musik och ensampromenader. det är det någonting i mig längtar efter.
(hur vet man om det är något som saknas eller om det är något som inte passar in?)

och i ögonvrån stundar ljusare stunder. liljekonvaljer, krokusar - på marken, inuti

jag ska hålla fast vid en punkt inuti. jag ska hålla fast vid den och minnas vad det är som är viktigt. varje sekund, vid varje impuls att bli destruktiv ska jag minnas och välja lycka. välja vägen till lycka.

jag önskar det kom inifrån. det jobbigt att det inte kommer inifrån. jag kan skriva inlägg på inlägg om positivitet men det som finns inuti är en stor jävla klump ömt och tung jobbighet. jag försöker bygga rum inuti mig - av gladhet, trygghet. det är så det ska vara. jag önskar att hitta mig själv påväg någonstans och bara stanna upp, märka att det är lyckligt och lugnt inuti, att jag hittat tillbaka till detdär, detdär varma, jag vill ruva på lycka och längtan igen.
varför glömmer vi hur det är när vi är barn - att skrika ut allt som gör ont, tröstas, och i nästa handvändning vara lyriskt glada igen? varför glömmer vi hur vi låter känslor strömma genom oss, uppfyllas av dem, och sedan släppa taget?

härifrån, utåt

glädje 08.39
när jag vaknar ser jag ett stort träds skugga kastas mot en röd tegelfasad. varmt radierande ljus. ser jag klarheten blåheten värmen i solljuset. och solen smälter nattdaggfrosten och strålarna reflekteras i det våta gräset. morgonstundsskådespel. morgonvackerhet på en busshållplats en februaridag. i skuggan är gräset ännu fruset, gnistrande. det biter i kinderna och i öronen, luften är klar, crisp. varma solskensfasader. raggsockar, vantarna jag fick av en främling.
boll i bröstet av värme, radierar utåt

härifrån, inåt

ram sa att jag såg trött och slagen ut, hopsjunken och livlös. ibland är det som att han ser det ingen annan ser. jag tycker själv att jag ser ut som vanligt.
aptit- och energilös. det snörper i magen. jag får impulser att gråta mot din axel. har jag sagt att jag saknar dig? jag har nog det. det är konstigt att tänka att det kanske inte är bra att träffas. det är ovant. jag skäms lite.
måste fånga mig, måste hålla kvar i den här glöden. det är lustigt hur mycket jag skriver plötsligt. från inget till allt. liksom.
nu ska jag plugga som en gnu i tolv dagar.

asfaltsljus

jag kan iallafall ärligt säga att jag rör mig framåt nu. kan iallafall ärligt säga att jag verkligen försöker.
det finns så många verktyg för att må bättre och för att programmera om sig. tankarna flyger, tankarna far över uppspaltat gammalt och dammiga vrår. om jag tror att jag färdas mot ljuset gör jag också det. tror jag att jag överkommit det som paralyserar mig har jag också det. inuti mig dikterar jag verkligheten. är tanke sanning.
jag vet ändå att jag kan vara stresstålig. för stresstålighet, slog mig idag, är inte att kunna hantera den otroliga mängd ångest&stress som samlar sig i en - det är att inte hamna där. och det vet har jag lyckats med många gånger. jag har alltid på något sätt trott att stresstålighet är att uthärda den stress man känner. men nu tror jag tvärt om - stresstålighet är att inte känna stress, är att höja tröskeln.
torr mun, nervöskänsla i magen, aptitlöshet, energilöshet, grå asfalt utanför och inuti - men det finns ett slags ljus i det också - och det är att härifrån kan jag bara bygga upp, kan jag inte fara ner. att jag är på en slags avgrund, att härifrån är det andetag uppåt.

jag måste ge utlopp för det jag tänker och känner samtidigt som jag måste tänka annorlunda och programmera om mig. det är en balansgång, och jag är inte säker på att jag vinglar rätt.
jag måste vara min egen fristad, måste hitta tryggheten inuti, bli stark och stabil och vacker. bygga upp mig från insidan. tänka ljus - samtidigt som jag måste välkomna det mörka. världen inuti är en konstig värld och det är svårt att lära sig spelreglerna.
så rädd för att jag ska göra det här till en ny rädsla - för nu har jag ju bekräftat att jag kan skada oss genom att må dåligt. å andra sidan vet jag "vart gränsen går" och vad det är som händer.
jag saknar dig som en tok. avsaknaden av dig lägger sig som en hinna av frusenhet över mig. jag vill hålla om dig när du somnar, jag vill krama dig när du mår dåligt, jag vill må bra i den här saknaden och bygga kärlek i den. jag saknar alltid mest i början. hjälp mig programmera om mig, älskling, ta mig i handen och flyg med mig över oöppnade vrår. trassla in dig i mig, kittla mig tills jag skrattar, kyss mig.
huttrar på insidan. bara din värme kan tina denhär frusenheten.

och jag gråter, och jag kupar händerna kring en glödhet thékopp, och jag älskar dig så förbannat, och jag vill bara springa in i din famn och låta dig göra mig glad, börja från noll med dig, jag vill att du ska säga åt mig att nu kommer gladhetskänslorna och att det inte finns någonting jag kan göra åt det, att de är starkare än jag är, och jag saknar dig så förbannat, men jag vet att ingen av oss orkar med mitt dåligtmående tillsammans nu, jag vet det, jag kan bara inte riktigt acceptera att jag drivit det så långt. du är ju det viktigaste jag har och det gör ont i mig att vi inte mår bra tillsammans nu. så förbannat jävla ont, och jag älskar dig så mycket. men det blir bra. jag tror det.

jag vet var skon klämmer. det är mitt sätt att se på livet, på allt som ska göras, uppraddat upplistat som hinder på vägen. jag tror att det är det iallafall. mitt sätt att stundtals se på livet. just nu. och det är något jag måste ändra på, så här vill jag inte leva.

jag vill vara stabilare för dig. jag kommer att må dåligt ibland och då vill jag att du ska trösta mig, och när du mår dåligt vill jag vara din fyr och ditt ljus. att fokusera på det bra, på att inte uppfylla sina egna profetior.

febersvall, varmsvall, illamående. jag måste upp härifrån. jag måste ta mig ut.
och jag älskar dig mer än något annat. vet det, känn det. jag vill krama dig, fast jag vill krama dig glad.

det här är vändpunkten
no more no more

denna förbannade tystnaden jag klöser min hud. jag klöser min hud i desperation jag hatar min passitivitet. jag borde göra något, vadsomhelst, istället för att sitta här jag borde gå en sextimmarspromenad jag borde skrika i en kudde borde springa borde stop erase rewind
jag vill gömma mig i igår. jag vill gömma mig i ett skrymsle där tiden står still, där tiden inte stryper mig kring min hals. i en ficka i tiden, där jag kan andas. det var fan inte meningen att komma tillbaka i det här skicket. det var meningen att komma tillbaka lite rakare i ryggen och lite säkrare på lyckan friheten tryggheten. fan heller. fan fan fan. jag hatar när det blir fel. kortslutning. skriker huden blodig, förlöser skrik, bortrivna tankar, hud ögon vader mun ångest. jag vet inte hur man vänder om. låt mig göra om. tanke om att det här är inte verkligt. det här är inte verkligt. föraktar mig. varm trögflytande sörja och break this unreality krackelera krackelera varför gör jag såhär och jag är jagad jagad
jag tror jag behöver en vändpunkt

unreality

jag mår riktigt dåligt. inte ångestattack utan som att jag långsamt i seg sirapsliknande sörja sjunker mot botten. jag känner mig utmattad, totalt psykiskt slut.
det blev så kroppsligt igår, med väldigt lågt blodtryck (syn och hörsel "domnade" bort när jag ställde mig upp), palpitationer, väldig frusenhet, inga hungerskänslor. jag velar runt och velar bort mig i tankar. jag börjar bli rädd för mig själv. jag börjar tvivla på min förmåga att må bra. känner mig söndertrasad. och det känns som att det inte finns några andningshål.
jag vill lägga huvudet mot ett varmt bröst, jag vill ha någon som håller i mig så att jag inte kan falla längre, jag vill inte vara ensam, jag vill bara se en film, hållas om och viskas att allt ordnar sig, jag vill pussla ihop mig med ord.
mina föräldrar blir så rädda för mig när jag mår såhär känns det som. och jag känner mig så misslyckad när jag visar mig såhär.
du är så viktig för mig, och jag vill inte mista dig. jag vill bygga oss starka och varma och lyckliga med händerna inflätade i varandra. du är verkligen viktigast viktigast. och ibland kan jag faktiskt känna att det bara och verkligen bara blir bättre av att bli tröstad av dig. även om jag ofta har svårt för det och tankarna skenar iväg gällande huruvida personen bredvid mig dömer mig eller inte.
du når. jag älskar dig för det, och för en massa annat.

to open up, breathe in, live without parentheses
a heart wide enough to harbor all these contradictions, this love, this desperations
we carry our scars and move on
and only our scars have the power to remind us that the past was real

irriterad på föreläsaren som står mitt för det han skrivit på tavlan. irriterad på alla soptunnor som inte står där jag går då jag vill slänga min äppelskrott, irriterad på den tunga väskan, irriterad på indierna som så uppenbart försöker flirta med mig på banken ("är det här en femma eller sexa"? - på nummerlappen, med blink i ögonen och fånflin.)

jag är så väldigt känslofylld. det kommer i vågor, det är som tårar som välver sig inuti, och... jag är så kärleksfylld, så förvirrad, jag andas kärleksfylld smärta i varje andetag. jag blev så väldigt rörd av min pappa som kom och spontankramade och som sen pratade så öppet om vad han känt och känner. pratade upprört om diskrimination mot homosexuella, om hur det enda som betyder något är att två människor tycker om varandra, han som för tre år sedan tyckt att de var sjuka och onormala. jag blir så stolt, så varm, så rörd. mina föräldrar är så väldigt fina människor, båda två <3

förvirrad, vart jag vill ta vägen. slå mig ner eller bryta upp. flyga eller rota mig. vill jag verkligen vara här just nu, kväver det mig eller behöver jag bara sjunka ner ett tag och växa i något slags lugn? har jag min rastlösa frihet kvar? är jag hel här, är det här jag ska vara? jag vet inte, jag är förvirrad och jag tänker inte låta den här förvirringen bli ångest. kanske bara vänta och iaktta.
andas känslor. så färggrann inuti. den här staden är som ett lock över struphuvudet, så grå, dessa människor, denna avsaknad av liv.
flyg med mig

det är lite som en dimma inuti. söker klarheten. lite fragment över det hela, fingervisningar, vändningar.

och lukten av cigarettrök blandad med jordgubbstuggummi slungar mig rätt in tillbaka i femtonårskänslorna. det är lustigt hur mycket minnen som ryms i lukter.

jag vill vara lycklig. I truly do. jag vill vakna och jag vill vakna in i den självkara lyckan. jag vill hitta en gnista inuti och jag vill att den ska bli en eld, en glöd. jag vill hitta ett frö och så det, vill att hela bröstkorgen ska blomma rakt in i värmen, glöden, entusiasmen.
det känns som att jag missar något fundamentalt. det känns som att det ligger en slöja över mina ögon som skylder det jag behöver se. jag tror jag kan dra bort den. jag tror att mitt liv innehåller alla verktyg för att bli lycklig. jag tror inte att något saknas, jag tror att det är jag som tänker fel.
jag undrar vari dendär ångesten uppstår. jag undrar vad som är lösningen. för jag är så innerligt trött på cirklarna och på att psykiskt mattas ut totalt. men jag tror som tusan på lyckan och gladlivet, så cynisk har jag inte blivit än.
(I have made a deal with myself. mår jag inte bra vid terminens slut släpper jag allt och gör något radikalt. åker nånstans. volontärarbetar något år. räddar delfiner, apor, barn, mediterar, whatever. mår jag inte bra då tar jag det som ett tecken att det här livet nöter mig.)
jag känner mig trött. jag tror att det är avsaknaden av lek och lättnad. jag tror att det är avsaknaden av entusiasm och engagemang, småprojekt, euforin, lyriskheten. jag tror det är för mycket listor och planer och tankar. jag tror att det helt enkelt bara är att vara glad. jag tror att det inte går att förklara utförligare än så. välkomna ångesten när den kommer, gråta ut den, inte vara rädd för den, möta livetvärldenjag, ta mig och andra i hand, blunda och låtsas att jag flyger, älska och älskas, tycka om det jag gör, lyckoskrika lite mer, sträcka på ryggen, bli några centimeter längre.

jag ska börja leka mer!

I can just try to do the best I can, with what I have.

Lite ångestsnurrig, men ändå på bättringsvägen.
Fortfarande lite förvirrad angående vad som är upp, ner, framåt, tillbaka, mina fötter nuddar inte riktigt marken och jag vet inte om jag svävar, faller. vad. äckelmätt och... matt. lite avtrubbad. ganska så väldigt avtrubbad. och det som ekar i mitt huvud; inte tillräckligt bra, inte tillräckligt bra. kanske är det som du säger. prestationsångest. är vad jag presterar. inte vad jag är.

och. önskan. om bara bort bort bort landskap passerande utifrån tågfönstret. jag vill vara fri. sett me free,
set
me
free

att gråta genom näsan

jag ångrar allt, jag ångrar att jag kom tillbaka, jag ångrar att jag åkte och det är bara katastroftänkkatastroftänk så oerhört trött på mig själv och allt jag drar mig in i oss in i världen in i virrvarret kaosen ordning i lägenheten inte ordning i själen, det har gått för långt, det hjälper aldrig att inte uttrycka dehär känslorna, jag är borttappad i mig själv nu och jag vill inte göra ännu en av våra helger till en feberdrömshelg, jag vill inte kasta oss tillbaka in i feberdropparna på pannan (när tårarna inte får rinna genom ögonen tar de vägen genom näsan istället, jag gråter genom näsan), jag vill ge upp nu, jag vill ge efter nu, jag vet bara inte hur, jag vet bara inte vad det innebär, jag ångrar mig själv, jag ångrar allt jag gått igenom, jag ångrar häret och jag ångrar nuet och jag saknar tilltron, jag saknar riktningen, och jag vill inte skicka dig rakt in i tårarna idag igen, du är värd så mycket mer än det här, du är värd så mycket mer än det här jaget; hit med övertygelsen att göra allt bra och jag blir så arg på mig, ända in i den benhårda self rejection hur gör man när man inte vill vara sig längre hur gör man när man inte vill bäras iväg av tiden mer och det är så tyst tyst tyst och så högt högt högt inuti mig, oskrikna skrik och tårar genom näsan, jag hatar mig själv för att jag över huvud taget mår såhär och jag hatar mig själv för att jag inte låter dig hjälpa mig och jag skulle avsky mig själv om jag visade mig dig och jag vill härifrån nu för allt är bättre än att vara instängd i sig själv med tårar genom näsan och se ångest i varje hörn, till och med ångesttröskeln man ska ta sig över för att komma bort är bättre, till och med misslyckandet och att falla lite längre ner, jag hatar mig för att det är värt det och jag önskar att jag bara vore lite lite annorlunda än det här, för jag vet ju att det enda som räknas är lyckan - det enda som räknas är lyckan - och jag skulle så gärna bara ta mig själv i handen och agera ickeparadoxalt och jag skulle så gärna vilja vara modigare modigare modigare än det här trasslet
end svammel

vissa människor strålar verkligen. det var min favorittågvärd som var i tåget idag, och han är i sanning en sådan människa. som bara utstrålar... säkerhet, självförtroende, trygghet, värme, energi, någon sorts hemlighet. fast egentligen vet jag inte om det ryms i ord. jag vet bara att det smittar och att han skulle kunna vända dåligt till bra för mig. bara genom att vara, trots att jag inte känner honom. jag önskar att jag någon gång också kan hitta vad sådanadär människor hittat. och smitta lite fler.

att försöka ha kontroll är fånigt. livet är ett mischmasch, en virrvarrig soppa och händelser som krockar och diffunderar ut, ett skådespel av ringar på vattnet, och jag tror nyckeln till lyckan är att inte ha så mycket förväntningar. visst, drömmar är det vi lever av, men ta inte för givet att de tar dig just dit du ville. att vara lycklig, bara för att och uppleva allt där man hamnar, och sen hamna någon annanstans. släpp taget andas in häret. (och det är precis det som scenen med den virvlande plastpåsen i american beauty får mig att tänka på. let go. du kommer inte dit du vill ändå. låt livet kasta upp dig på nån strand. låt dig lekas med.)

I have a good feeling about this. magbra.

raggsockor och abnorma mängder earl grey-thé med mycket mjölk i. en bra början på februari. trivsel. som på fötter igen. som vingar igen. tripp, trapp, leende.