a day with a prrr. sitter i blå jobbtröja, brun kjol, dubbla sockar och med hårband och ingen störande lugg, lite mascara och känner mig sådär pirrnervös för älskling min sitter i telefonintervju. snart ska jag till tåg, buss och sen jobb. om man nu kan kalla det jobb än, jag springer mest runt och är småförvirrad och försöker lära mig vad sjutton de sysslar med egentligen. mer än att fika förstås.
som livetkänsla i mig, kring mig. tycker om småsakerna, småtankarna, småkänslorna. små pusselbitar av lycka, pusslar mig framåt. helare, lite lyckligare. omsluten, trygg. sparar på dedär fina ögonblicken, orden, känslorna, som ett skrin där inuti.
skrin, pusselbitar, gladsprudel <3

a soft shade of green.
det är mörkt och jag känner mig sådär dränerad på energi, vilja, lust som jag bara kan göra när jag är här hemma. det är så mycket instängd röra här överallt, och det är som att det lägger sig som dammlager över mig - dendär uppgivna luften-gick-ur-mig-känslan - samtidigt som det är en kaskad som väller sig över mig. det ska bli bra att flytta härifrån. det ska bli bra att göra rent i varje vrå, börja någon annanstans. bygga ett bättre förhållande till mina föräldrar i avståndet till dem.
jag har tvättat, hängt tvätt, sorterat ut kläder som jag ska lämna in till myrorna (fast jag tänker tvätta också dem först för de luktar... inte gott). jag har diskat. lämnat tillbaka en film. plockat iordning. och nu återstår bara dendär känslan, kvällskänslan; känsla av tid som går och sinnesrörelse som inte går att sätta ord på. eller kanske sinnesstillhet. som damm som lagt sig.

.....................................................................

vet att jag älskar dig. vet att jag älskar varje sekund med dig, att jag är världens lyckligaste som får vakna in i en ny dag med dig. att jag blir alldeles lyckorusig av att titta på dig, att jag inte riktigt kan förstå att du är min (du är din alldeles egna, förstås, men min som i privilegiumet att få vara så nära dig, dela så mycket med dig) när jag ser dig, att jag mår bra bara av att följa dina ansiktskonturer med blicken och fingrarna. underbara varelse, jag älskar varje kvadratcentimeter av dig. sometimes I feel I can barely contain all this love.

vanilj, vår, vi

hej orden.
vaniljmorgon, thé, hålla om varandra ända in i dagen. sörplar i mig värme, upprymdhet i maggropen, rörighet runt omkring mig fast ordning i själen. pannkaksfrukost, ljuvlig tystnad att komma hem till. en katt som stryker sig mot benen. en känsla av brahet.
det var ganska längesen jag skrev. jag vill nog mest säga att allt är ganska bra, att allt är ganska påväg. något som lossnar, något som rör sig. problemen har liksom slutat att fara omkring i spiraler i huvudet på mig och stannat till. rastlösheten och rotlösheten har lagt sig, jag känner mig förankrad.
om ungefär en och en halv månad har jag en lägenhet, och det ska bli så bra så bra bra bra att flytta härifrån, att lämna detta bakom. att göra till mitt, att sortera ut allt jag inte vill ha - alla saker, allt bös, alla kläder, att städa och göra fint i varje vrå. a clean break.
och det känns bra att inte plugga och bra att jobba. bra att sitta hemma och pyssla med bokföringspappersvändning för att det känns ganska lugnt, meditativt, lagom engagerat och för att det behövs så mycket. känns bra med allt detdär bakom, och allt detdär framför. så här konkret, tydligt, stilla och ordnat har inte saker känts på länge. som var sak på sin plats, som att jag vet var jag är, vart jag ska. det känns verkligen bra nu.

tabula rasa

hej, jag är glad. sprödvarm lycka i det bultande bakom bröstbenet. mörkret som var sådär hemtrevligt på vägen hem, som invirad i kärlek, som solid ground under my feet. (men med luft under vingarna.) som glad. helt enkelt.

let's just keep touching

je sais que je dois écrire. je le sais bien.
tröttheten, punkthuvudvärken. det är tomt dovt kallt platt här. måste gripa drömmarna. fånga färgerna. svamla svamlet, göra kaffe, vakna nästa dag.
såhär är det, confessions. jag vill inte plugga. och jag tror det är därför jag varit så i obalans det senaste. det känns som jag är på helt rätt plats vid helt fel tidpunkt. det är sådant jag vill lära mig, den vägen jag vill gå, det jag vill pyssla med - men inte nu. jag vill inte vara fast nu, inte ha fem och ett halvt år utstakat. vill vara vid andra koordinater, ha klarat av andra saker. jag har tagit mig vatten över huvudet, men det ordnar sig nog ändå, hoppas jag. ändå känns det ju så rätt när jag är ute på praktik, så rätt när jag läser kursbeskrivningarna. men när jag är påväg på spårvagnen och uppför berget vänder det sig i magen och det är bara fel. studievägledare på måndag, och jag håller mig själv i handen.
jag tycker om mig själv för att jag alltid vågar drömma, alltid vågar tro på framtiden och planera. för att jag alltid vågar tro att det kommer att bli bättre, annorlunda, och för att jag aldrig slutar skapa i tankarna. för att jag inte på något sätt blivit cynisk än. och jag tänker på allt jag blivit bättre på - på att prata och kommunicera, säga vad jag menar och mena det, på att välja en känsloväg. på att acceptera känsloparadoxer, på att be om kramar, på att acceptera min kropp. som bit påväg.
praktiserade på psykakuten i torsdags, and I loved it. den människokännedomen man får där. den närheten, den möjligheten att hjälpa. som att jag ville sitta i dendär vita rocken redan nu och försöka vinkla problem. det är det som blir så lustigt paradoxalt; eller kanske egentligen inte. jag är så ivrig att komma fram samtidigt som jag inte riktigt är redo.
och jag kramar min bräcklighet, detta privilegium att få vara människa
---------------------------------------------------------------------------------------
du har en glöd i dina ögon, vet du det? som jag blir så lycklig av att få vara nära. vakna vid. och jag blir alldeles varm inombords varje gång du säger jag älskar dig, varje gång jag säger jag älskar dig, lite som första gången varje gång. och. mörker på sista bussen, persikogodis, citronvatten, musik, nästanmagi genom natten. som jag älskar att andas med dig, dela ögonblick med dig.