jag har haft en bra höst. jag har behövt den. jag känner mig mitt uppe i allt, men jag känner mig ovillig att släppa taget och åka med i rörelsen. otillräcklighetskänslan, den jag känner så väl, har redan börjat smyga sig på. att inte räcka till hur man än vränger sig, att leva ett liv jag inte vill leva för vad andra vill att jag ska göra, för vad andra prioriterar, medan jag åmar mig för att täcka allt. det är inte så jag vill ha det. det är inte så jag vill ha det, igen. jag har mött mycket av mig själv men har ändå det mesta kvar att möta. tämja. och allt det jag fruktar ska jag möta.
hösten och tiden var nödvändig. men nu ser det annorlunda ut, och jag kommer inte kunna tillgodose alla förväntningar jag inbillar mig att människor har. jag är rädd att det kommer leda till konflikter och jag är rädd att jag inte kommer kunna hantera dem. men det är också en utmaning. och en nödvändighet.
det finns så ofantligt mycket jag skulle vilja göra, så mycket jag skulle vilja omfamna, så mycket det finns att brinna för, glöda för. samtidigt vet jag att jag skulle gå sönder om jag försökte omfamna allt.
så jag omfamnar mig själv. växer lite till på vägen. nosar inåt, städar tanketrängslet. den här våren kommer att bli utvecklande. den kommer att bli mycket, och jag ska försöka rymma det som är viktigt för mig, och att låta otillräcklighetskänslorna falla pladask. hitta egentid och hitta känslan, hitta rörelsen. göra mig mottaglig, följa den.

obekväm eufori

(jag kan nästan känna hur det blir jobbigt, dessa pulserande ord och känslor. göror.)

det här kommer att bli ett nyansfullt skrivande. iallfall är det en nyansfull känsla.
mångkänslig känsla. jag känner väldigt, väldigt mycket nu. det är så att jag inte riktigt vill prata med någon nu, som att det är för mycket som spritter i mig för att jag ska kunna föra ett vanligt samtal. kanske är det lite såhär maniker känner, fast i större skala. mina tankar i tio olika riktningar, ingen röd tråd, många viljor som drar. det är inte en bekväm känsla, jag trivs inte i den. jag vill vara trygg och närvarande i det jag känner, inte såhär rastlös och obestämd.

jag sitter här nu. i min musik i ett försök att stilla sinnet. lagomt städat, lagomt rörigt. rörigheten och strukturen i en balans. dynamic quality within the frames of static quality. jag ska jobba imorgon, klockan sju. jag kommer att få, gissningsvis, sex timmars sömn. som förra natten. verkligen inte min kopp thé.

jag har skrivit det förr, jag kommer skriva det igen, jag skriver det nu: jag saknar dig. jag saknar dig på ett trånande, trött sätt, jag vill ha dig här nu, jag vill ha denhär avståndstiden bakom mig nu, jag är klar. färdig. finito. jag vill komma hem och krypa upp i din famn eller jag vill sitta hemma med en thékopp och vänta på att på prata med dig. jag vill berätta för dig om min dag och jag vill höra om din. jag vill inte skriva med klumpiga skrivna ord som inte rymmer allt det jag vill säga (jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva mig själv uttrycka dethär - att inte vilja skriva hellre än att prata), jag vill prata med dig, le med dig, gråta med dig, vill ha dig här, din värme mot min värme.

jag har varit hos mina föräldrar, jag har ätit en jättegod indisk middag. kikärtsgryta, yoghurtsblandning, potatis, ris, indiskt bröd, potatisbullar, gurka, morötter, ägg, kryddor. dofterna och känslan att äta med händerna, ljuvligt.
martins händer i mitt hår, hans lilla kropp i mina armar, gustavs så älskvärda självsäkerhet - men även ödmjukhet och hur han griper om livet och bara tämjer det, min mors godhjärtadhet och hur hon bryr sig, min brors hela person som utstrålar så mycket energi och säkerhet, min pappa och hur stolt jag är över vad han har blivit, är. känsla av kärlek. hur stolt jag är över dem. hur jag, faktiskt, saknar dem.

(det är i sårbarheten som det är fantastiskt.)
(andas mig genom.)

krackelera vinter

den blytunga himlen krackelerar och ljuset sipprar igenom. faller mot granarna, fasaderna, människorna. mina kängor mot grus, mina kängor mot mossa, barr, skogen, fingertopparna mot en ek. lukten av tjäle som går ur marken. sådana här dagar är fingervisningar om en vår & en sommar.

jag har gått nya vägar idag, hittat stigar som binder ihop redan kända platser med nya. när min kropp är sysselsatt kan mina tankar vandra friare. jag tycker om att bara gå, att lyssna på musiken och att lukta på skogen. skogen gör mig trygg.

det blir ljusare. det är över en månad sen det var som mörkast nu. jag väntar på att världen ska klä sig i liv igen, jag väntar på soliga kvällar, krokusar och gröna löv. på att få ligga med kursböcker i slottsskogen och kittlas av gräset. jag vill att våren ska sippra fram nu och tina dessa stela leder. att tiden ska bära fram mig. jag virar in mig i filtar, hukar mig över thékoppar och längtar till att kråkornas ensamma kraxande ska bytas mot fågelkvitter. på spårvagnarna stoppar jag min musik i öronen och drar ner luvan över mig, huvudet mot fönstrrutan och vilar mig i min bubbla.
somliga kvällar har jag en värkande ensamboll i bröstet, en kall, frostig tomhet. jag har aldrig riktigt kännt såhär förut, aldrig riktigt kännt att en människa gör mig så varm och tillfreds innan. ingen annan ensamhet har känts så påtaglig. dessa kvällar är jag glad om jag kan somna fort.

jag tappade orden, men känslan finns kvar. avståndet är påtagligt men så också kärleksnystet bakom revbenen. jag väntar på våren, jag väntar på att tiden ska bära mig fram till lyckoruset att få ha dig nära. nystar mig lycka i mitt ide men längtar krokusar och fingertoppsberöring.
kracklera molntäcke. krackelera vinter, krackelera avstånd.

refuge

mina ben liksom surrar. ljuset faller vackert, jag ligger mellan nytvättade lakan. varmt, mjukt täcke och spinnande laptop. min vänstra axel knakar och min högra höft gör ont. det är ganska asociala dagar. det är ganska milda, harmoniska dagar. det är ganska avdramatiserat, ganska down to earth. allt är bra, faller sig på rätt plats i pusslet. jag går mellan fristäder. tid ensam, tid att tänka, hud mot tankar, tankar mot hud, tid att tänka och känna, lägga sig till rätta mellan alla lager av nytt, finna min plats. mellan fristäder. gror.

mitt i smärtan jag vrider mig i tänker jag att jag inte skulle vilja döva dessa känslorna. att de är en del av det som gör mig. att de är en del av spektrumet. att det är ett privilegium att få känna dem. att de är öppnande. en värld att utforska, att de ska hanteras, inte ignoreras. de är resultatet av en kemisk obalans lika mycket som att jag är glad efter en bra dag är resultatet av en kemisk obalans. jag tror på att lära känna sig, på att hantera istället för att domna bort.

i det här tillståndet förlorar jag greppet om tankarna ögonblick efter det att de passerat genom mitt huvud. jag minns inte slutsatsen jag drog, meningen jag skulle säga föll mig genom fingrarna. dimmigt huvud. jag når inte ut. ni når inte in.
ångesten är muren, skalet, läderhuden, hårdheten. taggarna som jag sticker er med och som gör mig olycklig. jag försöker slappna av och ta emot. slappna av och ta emot mig. göra mig mottaglig och mjuk, inga hånrop åt mig själv, inga skuldkänslor och ingen skam. jag gråter till "mother". "mama's gonna make all of your nightmares come true". "she won't let you fly but she might let you sing". "mama's gonna help build the wall".
det visar med så mycket kärlek den mesta skadan är gjord. hur man älskar varandra till sina sår, sina murar. jag ska kväva dig med min kärlek.
jag tar emot. marry the ugliness inside you.
jag blundar och tittar in i mig själv. det är som ett minfält. dessa tankar tänkta och hem igen. jag försöker ta emot. mig. det. handen mot huden. handen mot dunket. handen mot känslan av värme och styrka. tanken mot morgondagen.

bär hem mig. bär. mig. hem.

varma tårar. per automatik.

saltlager över mitt ansikte. tårarna är varma. känslorörelserna under huden. fortfarande dessa tankar per automatik. självföraktet och automattankarna kommer i vågor. viljan att vilja klösa sönder den här äckliga huden på den här äckliga kroppen är ibland överväldigande och jag har ett stadigt tag om mitt hår. taget och smärtan är lugnande. något att centrera sig kring. egentligen är jag bara ledsen, men jag tror inte att jag någonsin lär mig att det är okej. så fort du pratar med mig när jag mår såhär (du som i vem som helst som pratar med mig) vill jag fråga om du är arg på mig. men det skulle ju verka tokigt, så jag biter mig i tungan, i fingrarna. men det är så det känns. jag har gjort något fel och du är arg på mig. per automatik känns det så.
jag vet inte vart jag ska börja, jag hittar ingen känsla att försöka rama in i ord. det är för mycket, det är för rörigt.
jag tänker aldrig hur jag ska göra för att må bra istället. det kommer mig aldrig för att jag ska be någon om en kram. istället spär jag på med skällsord inuti.
och hur det fascinerar mig hur andra personer hanterar sina ledsenheter och rädslor.
bakom saltlagren och de spända musklerna och skällsorden så finns det ett hjärta som bara vill bli omhållt. men jag har gjort allt detdär andra till en mur och jag vet inte hur jag ska rasera den. jag vill dela det med dig, jag vill släppa in dig, men istället tänker mitt huvud tankar om hur ovärd jag är dig. per automatik.

äcklet mitt hjärta rymmer - det som är svart och tjockt och illaluktande och som dryper längs hjärtats klaffar, dess kransartärer och dess ihärdiga dunkande. ett långsamt stryptag, ett tjockt brunsvart trögflytande äckel som gör mig feg och svag. ackumulerade rädslor, skam, desperation. varje slag, varje ord och varje ångest. äcklet är rädslan är självföraktet. är stanken av feghet. är barriären mellan ditt hjärta och mitt.

om det finns en väg över alla barriärer, över alla hinder som skiljer mig från dig, ska jag ska gå barfota och orädd över skärvorna. alla sår ska öppna mig och dess ärr ska täcka de oläkta såren. dem jag straffar mig för om igen. dem som gör mig till en levande död. mitt membran ska bli ett med ditt, och jag ska stå inför dig, naken, hel, jag ska aldrig skämmas, igen.

mitt hjärta är ett darrande asplöv

och i mina ögon känner jag en blick och en glöd när jag vilar min blick i din. en vilja och en eld. det börjar i hjärtat och det strålar utåt. i detta emotionellt brokiga landskap försöker jag hitta min röda tråd, försöker jag gro mina hopp. lugnar jag mina glädjor och mina rädslor. varje människa är en spegel, och när jag speglar mig i dig kan jag känna att allt kommer att bli bra, stillas stormarna. jag har aldrig sett en lika intensiv blick som din. och i den kan jag våga hitta min egen. när jag vilar mig i den, när jag äntligen kryper fram ur mitt virrvarr och visar mig precis så sårig som jag är - faller alla spiraltankar rakt ner i golvet. kraften tagen ur dem. och jag andas ut, smått skälvande, och ingenting jag säger make's any sense, allt är fragment ur en helhet jag aldrig skulle kunna förklara. efter varje mening hör jag hur dumt det låter. men du kramar mig och du säger att det inte finns något där att vara rädd för, att jag är trygg där i din famn. varm. insvept. mjuk.
alla människor är speglar, reflekterar olika sidor hos en själv, och jag trivs i din spegel, där vill jag vara. smått skälvande - jag kommer aldrig sluta vara känslostinn - och trygg i det. vacker i mina känsloskepnader. fri i rörelserna. låter dem svepa om mig. genom mig.

jag vaknar kvart i åtta, jag vaknar av mitt alarm och jag trevar sömndrucket ihop smutskläderna för att gå ner och tvätta.
äter långsamt frukost. chokladthé och vaniljyoghurt, cashewnötter, banan, russin. dagen är ny och det är fortfarande mörkt ute. ljusstakarna tända (jag tänker behålla dem framme ända tills den här gråzonen är över) och det är lite stökigt efter gårdagens småprojekt. jag hör en kråka kraxa utanför. skyarna är tjocka, tunga. dimma, en blöt kyla. jag ser spårvagnarna komma och åka.
jag har inte sagt någonting idag än. tystnaden är som mjuk bomull mot mig. dagen får vakna långsamt, veckla ut sig. inte grusa lugnet.
this clean slate. my worries left in my yesterday. I am clean here, in this silence.

dagens sista kopp thé. jag hade mycket att skriva men nu vet jag inte egentligen. skrivkrampen är en funktion som tar tiden förfluten sen den senaste skrivstunden som sitt argument.
den här terminens kurser är över. jag skrev den sista tentan idag. jag hade pluggat alldeles för mycket, men det var en trevlig tenta. satt och smuttade på en thermos kamomillthé och gick efter en och en halv timme. och det var en trevlig promenad genom staden. till fleecetröjan med alvluva och gigantiska ärmar som jag velat köpa så länge.
jag har diskat all disk. jag har lagt kläder i lådor, gjort mig middag, torkat av bordet. thékoppen är halvfull, dagen är snart slut.

himlen är svagt lila och asfalten glittrar. staden är ett myller av konstant rörelse och jag är mitt solsystems mittpunkt - mitt virrvarrs centrum, i ögat av stormen som viner kring mig. när jag är trygg i mig kan jag närma mig dem, människorna. kan jag titta på dem, prata med dem, finnas med dem. utan att stressas, utan känslan av att vara hudlös. det är ett nytt år att fylla med skratt och tårar. rivsår och kärlekar. jag har fasader att rasera. det här året är mig väldigt välkommet.
jag värmer mina händer på den varma thékoppen. gråzonen börjar här, i januari. det kala och sterila tar vid. asfalt, regn och mulenhet. innan världen och livet ska börja prassla och krypa fram igen i mars. den ligger i dvala, och jag avskyr det gråa. iallafall det konstant gråa, grått kan vara mjukt och mysigt men inte i ett oändligt sjok av tid.
jag saknar din famn, innerligt.