(gammalt worddokument)

jag skulle behöva gråta, men jag har inte tårarna.
jag skulle vilja skriva om passiviteten, om katastrofscenariorna (allt detta som bleknar och tynar bort; jag skulle vilja förstå det innan jag är fri från det), om hur förändrad jag är, om den symbios jag upplever, om ordtorkan, om hur jag behöver mer känslor&liv, om rent sakliga saker.

jag tror att jag på sätt och vis känner mig tryggare med penna än med tangentbord nu. för orden är... annorlunda nu. det är inte ett akut behov att fånga dem: jag behöver inte hastigheten med tio fingrar dansande frenetiskt över tangenterna. inte det akuta. mer eftertanken, mer insikt, mer... ja.

jag blir alltid så påverkad av de böcker jag läser. jag har precis läst ut ännu en av torey haydens böcker, “bara barnet” denna gången. och den här gör mig så eftertänksam, så konstruktiv, så modig. jag behöver utrymmet mina rädslor tar upp. så vad skulle jag må allra bäst av om jag nu vågade göra just det?

mina fötter har ont. mina hälar. jag har skoskav

jag har hela dagen tänkt plocka en blomma och sätta i en vas. den är rosa, nästan röd. alldeles bakom huset.

i rörelsen mår jag bra, i rörelsen behöver jag inte stanna upp och andas, behöver bara fortsätta till nästa mål. på många plan. dels i verkliga livet, jag är snuvig och stundtals på gränsen till febrig, men jag känner det inte så fort jag håller mig sysselsatt. dels inuti.

jag vet inte varför, jag skruvar hela tiden på mig, förmår inte inte byta fönster, kolla helgon haket darkside bilddagboken alla bloggar och jobbannonser och och

jag får ingen ro.

det här är ett ganska snubblande trevande försök att hitta tillbaka till något jag en gång bemästrade. men jag tycker om det. det är ett bra försök, det är en bra början.
men det är lite annorlunda nu. det är som sagt inget akut behov. det är snarare ett redskap att bygga upp det nya med. något jag hoppas blir en rutin.

(jag minns att ett av mina problem förr var att jag önskade att jag var speciell. att jag kunde göra ditten eller datten eller var si eller så. jag känner inte så längre.)

halvfärdigt hackigt avhugget

min kväll är en varm maggropskänsla.

det är såhär kvällar ska kännas, det är såhär dagar ska vara. jag har jobbat, träffat ylva, ätit sushi och glass i solen, upptäckt hur mycket jag saknat ylva, åkt hem, bakat pestobröd, pratat franska med en hyresgäst, umgåtts med brorsöner, föräldrar och farföräldrar, sorterat låtar och hämtat ny musik, sorterat iordning saker, lärt mig massa nya ord, sparat sms, lyssnat på bra musik och mest bara känt mig på rätt plats, älskad, med kärlek i ögonen och i bröstkorgen.

life I love you, all is groovy

laladadadada

all is groovy

ibland hittar jag ännu fler papper.

jag lyssnar på låtar jag hittar på min hårdisk. men tilltalande namn, som jag inte hört förut. (lyssnar på tankar jag hittar i mitt huvud, delar av mig jag inte sett förut.)
& skriver av texter från papper jag hittar lite här och var.

stundtals finns den hos mig. känslan av helhet, fulländning, av att vaggas framåt mot livet. mot dit man vill, bitvis på villovägar (men det är ju av dem man formas så vackert). lyckan som en skatt i bröstet.
känslan av penna i hand, verktyg mot vidare. skriver för dig. skriver för mig. mina stunder mina fristäder, mönstrena jag lämnar.
jag vill avsluta det här nu, sänkas ner i lugnet och självförtroendet som jag gjort till mitt, som jag ju behöver nu.
känsla av liv.
maskrosor.
vill flytta in i mig

ibland hittar jag papper med fragmentariska meningar jag inte minns. inte poesi. känslofragment. (men vad är väl poesi om inte känslofragment?)

det gör ont, det måste göra ont
smärtan ut genom fingertopparna
genom hjärtat ilar hjärnan ögonen
det är viktigt att gråta
ren smärta karvar ut mig
måste skriva måste
minnas skriva
(I'll be grateful for this day)
to come
it will be gold and green and true
så väldigt viktigt att gråta
ge mig lyckan i era ögon

maskros (aow! jag älskar dig så mycket johanna!)

untitled

att förmå sig att lyfta.
jag ska snart ut och springa sexton kilometer. jag hoppas att det blir en bra springtur, jag hoppas att jag kan springa så att tankarna ebbar ut i lugn och en förvissning om... hur bra jag kan må, mår, ofta.
(mina ord är tråkiga fula meningslösa dammiga äckliga)

jag ska skriva klart det halvfärdiga. det jag hittar i fragmentariska worddokument, i block i form av hastigt nedklottrade minnesanteckningar. lite i taget. det här kommer nog inte att bli en så kronologisk blogg.

mjuk kväll mot huden och jag har ont i halsen. det ligger apelsiner på bordet. jag vill gå och sätta mig i en rhoddodendronbuske. jag har aldrig lärt mig stava till det. jag har läst ut moodysons vitt blod och jag är nästan lite glad för det. den var bra. fylld av poesivibrerande exakt rätt-träffande formuleringar som fortfarande snurrar som planeter i mitt huvud, utanför mitt huvud. men den fick mig att känna mig som om jag levde i en febrig dröm. nu lyssnar jag på låtar på repeat, vill mest somna och födas in i en ny dag.
och det jag önskar mest av allt är att du ska gå online och säga några ord som får mig att känna mig som mig.

get me away I'm dying

jag vill slita upp något med rötterna (eller kanske bara lära mig tycka om denhär långsamheten, känslan av fast, ickerörelse), släppa in luft, yra dammet , börja om & börja om & börja om (fan, jag vill sluta börja och fortsätta istället), jag vill, god damnit, få in lite mer känsla i det här, höja mig lite mer (över ytan, sträcka upp handen armen näsan), leva som en riktig människa med riktiga känslor och drömmar och rädslor; det är något som inte är bra men jag vet inte vad, det känns så ofta så när jag är hemma, här, känslan av stagnering, inte komma härifrån, att vilja hoppa och flyga, luft i lungor, eld i ögon.

markera nytt. torka damm, skriva något, arkivera mail, what the fuck ever. jatack.

untitled

egentligen vet jag när jag mår bra. när jag uttrycker precis det jag känner och inte gömmer undan, inte får ångest för det jag känner, utan när känslorna får vara precis sig själva, och när jag på ytan agerar som det känns inuti.

untitled

thé&trötthet. jobb, extremt lång lunch.
tanken och känslan av att alltid behöva komma just vidare; avsaknadet av ett vara.
övar mig i att tänka på hur fint det är att vara i nu.


hud, jag älskar din hud, och hur ditt väsen känns under tyngden av mitt, fast i en kram, fastkedjad&fri, du med din kärlek, du med dina självklarheter, hur jag älskar ditt sätt att finnas till på, det du försäkrar mig om, hur jag älskar att somna med dig bakom mig, din arm över min, hur jag tar med mig lyckan in i drömmarna, in i nästa dag.
fina, fina varelse.

vidgad torsdag

kvart i tolv. torra läppar, urdrucken kaffekopp, knaprar fluortabletter. någon snarkar. det är dendär känslan av – jag vet inte – en blandning av uttråkning, tafatthet, handfallenhet, som en slags distans mellan mig och kreativiteten, framåtrörseln. barriär att bryta genom. harry potter-boken, den sista, ligger på bordet och jag ska läsa och sova, snart snart.

åh. jag måste bara skriva det. min torsdag var en dag jag behövde.
styrketräning; krafttag; träffade johanna och jag kan inte beskriva hur mycket jag saknat henne. saknad i otroliga mängder; jag älskar att vara nära henne, nära hennes självklarhet, hennes fallenhet för livslust. kramar&leenden. <3 <3
ica focus, köpte frukter och kronärtskockor. till korsvägen, till valand, därifrån sjuan till nymilsgatan. satte mig mittemot en människa – tant/dam/kvinna – som såg både ung och gammal ut. hon var liten, en röd hatt låg bredvid henne, och hon drack öl ur ett glas hon hade med sig. hon doftade av gammal alkohol men också av kardemumma. slitet ansikte, brunt hår, nyfikna ögon. ärrad men ung. hon pratade med ett skånskt par bredvid, jag listade ut att det handlade om vad man skulle göra om man såg någon bli nedslagen. om man skulle ingripa. när paret gått av tittade hon mig rakt i ögonen och frågade “vad skulle du göra?”. och vi diskuterade. åt körsbär jag köpt. pratade om ett gruppboende hon bott på en gång, om att odla paprikor, om ordspråk. jag kan inte glömma hur hon var, hur hon uttryckte sig, tittade, skrattade, hon var så genuin, så sig själv, inte en tillstymmelse av kallprat eller tillgjordhet. kardeummadoft, röd hatt, att titta varandra rakt i ögonen. när hon skulle av, en hållplats innan mig – just innan spårvagnen stannade – kom hon tillbaka och sa “du, människa, jag glömde fråga vad du heter”. och jag svarade, och jag frågade vad hon hette.

lorna.

tack, lorna. du gjorde mig väldigt glad där på spårvagnen, med din rättframhet och dina glada ögon.

(när hon gått av vände sig en man om som suttit bakom mig, frågade: kände du henne sedan innan? jag svarade nej, det gjorde jag inte. “helt fantastiskt” mumlade han och vände sig om.)

filmlista (top 20)

hej. klockan är femtio minuter i nästa dag och jag sitter och lyssnar på "go west". jag roade mig med att skriva en filmlista nyss. så jag tänkte jag skriver den här. i ordning, från bäst till inte lika bäst.

Eternal sunshine of the spotless mind
American beauty
Moulin rouge
Lost in translation
Donnie Darko
The terminal
Mirrormask
Forest Gump
Le fabuleux destin d'Amélie Poulain
Dead Poets' society
Fight club
Sin city
The Shawshank redemption
Chindler's list
Pulp fiction
Pirates of the Caribbean (alla tre filmerna)
La vita è bella
Hotel Rwanda
Hero
Thelma and Louise

curling up, crawling in (just tuck me in, please)

curling up. det är mening under mening, concealing. break the ice. break the silence. men vad är väl orden, annat än en fernissad yta över det som egentligen betyder? skriken som den verkliga tystnaden. jag vet inte. jag bara pratar, fingerpratar. mitt huvud i mina händer, fingrarna mot mina kinder. yes, there is a time to sew, to ripe, cry, laugh, break, destroy and collect. I am what you shattered, I am the pieces you gather. därigenom säga att det kanske behövs, den här känslan, kanske den här känslan av bur bara är början till en slags frihet. ändå kan jag inte hjälpa att känna det som att det är bristen på ord, skrivande, förstålse, soul searching som skapar denhär rastlösheten, den här totala motsatsen till känslan av fullfillment. jag önskar jag kunde vara nöjd med mig här och nu, på något djupare plan, jag är det inte. (det här är ingen kväll för radbrytningar. det finns inga radbrytningar i luften, kvällen, tankarna, there are scarcely even sentences; constantly finding it harder to find the words, the right words, the ones that will be part of salvation, completion.) redemption. håret är klippt, jag har tagit studenten, jag har körkort, I am utterly free of every obligation the world forces upon me. därför gör sig de inre problemen så mycket mer påminda, därför - och här tar orden slut, hjärtat tar slut, sluter sig - jag vänder ögonen bort från inåt, uppmärksamheten åt annanhållet, ledsenheten kalheten den direkta motsatsen till att känna sig hel. ber om förvandling, ligger på knä, skaver knäna blodiga, gnider in småstenar i såren, gråter salthet i ömhet, snälla, förvandla mig, ta mig till annanhet bortomhet, modighet, boldness; klarhet; förändring förvandling förädling, låt mig öppna mig hel.

a thousand confessions won't be enough.

nej. jag mår inte bra. jag håller det bara i schack.


och det är puls det är meningar fan jag är så rädd för att du ska vara trött på mig arg arg du jag ser, jag är tyst, tystnad skriker inte, mitt huvud skriker, fan jag är alltid tyst, alla alla försök att bryta tystnaden låter patetiskt intentsägande fega, jag hatar det, jag är bra på lycka dålig på olycka, tornar upp sig, det är en känsla i maggropen, det är rädsla, det är bekräftelse på hur trött du är, på hur dum jag känner mig på hur mycket du hatar det jag hatar det worthless worthless making plans to escape, och det eskalerar, och och

en punkt där, jag känner inte så nu, jag bara bearbetar.

det finns mycket att skriva, det får inte plats.

jag måste ändra på något, jag fungerar inte.

spreading disease in us. det vill jag inte. (det som stör mig mest är att dedär känslorna är som en hinna över mig, ett blurr, en glaskupa som isolerar mig, som vänder mig mot dig, dig mot mig (världen mot mig, du är en del av den), och jag står bakom den, når inte ut, greppar inte din ord och din närhet, passiv betraktare till mitt eget kaos, och jag ser hur det skulle kunna vara, hur bra jag skulle kunna må, men jag når det inte, når inte ut.

(om jag sträcker ut min arm, försök snudda vid mina fingertoppar, din varma glöd ska tränga bort självkritiken och muren, jag ska försöka släppa in dig, med hela mitt väsen ska jag försöka släppa in dig.)

to be continued. det hela handlar nog om att jag inte vågar känna det jag känner, att känslorna blir obekväma i mig. jag är inte lika lätt att leva med som jag verkar. jag har massa tvivel inom mig gällande massa saker, men jag tränger undan det, och det blir till ångestknutar som anfaller mig och blir till avstånd mellan dig och mig. när jag egentligen bara skulle kunna vara rak och säga det jag tänker.

kanske skulle jag kunna göra min ledsenhet till en bro som förenar dig med mig, istället för drar mig längre bort? jag tror att jag skulle kunna det, det vore svårt, men det kanske går. så så inrutat.

this is not the end of it.

post winterson

come clarity

freedom of language

we had a discussion, we a.k.a the family, about what to do with all the property, plans for the future, apartment, money, yadayada. it should have left me relieved; instead it left me angry, upset, tears burning behind my eyes no,t with sorrow but with frustration.
went out for a run. angry music in my ears.
my pounding heart runs the feelings round and round my body. you ought to notice them, move them, or they will stay in one place, make it their home, and you will begin to rot, and the disease will spread.
the sweat is anger coming out of my pores. I wipe it away with the sleeve of my shirt.
I get in the car, my sweat turning into steam on the windscreen, drive to the shop where I think about the cashier, standing looking at her. so feminine, yet there is an obtrude masculinity about her. it fascinates me, my eyes enjoy it for the time it takes in the queue. then I drive home. now; room; the scent of washing not yet dry, the scent of strawberries, fresh.

wish for a wish is a wish

himlen är en mosaik. ett fantastiskt konstverk & levande skådespel av olika molnformationer. av får, dvärgar, klubbor, kaniner. en tavla av din fantasi. vad ser du?


det är svårt för att i början av något måste det alltid vara helt perfekt. i mitt huvud. inte något som bryter av. smoothe. symmetriskt, felfritt, inget får grusa perfektionen. men den verkliga perfektionen infinner sig först då det finns en helhet. av alla möjliga saker som bryter av, av oväntat, av osannolikt, av hela spektrumet. jag måste bara stanna, skapa tills jag trivs i gyttret av olikt, inte fly och börja om vid första snedsteg.

jag är här igen. ett hem för mina tankar. jag skriver mig gärna framåt, och jag har odlat nog med meningar inuti nu, och jag behöver verkligen det här.

anodyne