broken heart mended

huvudvärken är en myriad spjutkastande krigare i mitt huvud. mjukheten mot huden är en välsignelse. skuggorna faller fint. osammanhanget är ett faktum är ett svammel är det som får finnas som är.

jag ska falla in i sömn och jag hoppas så innerligt att jag ska sova bra inatt. att jag inte ska vara halvt medveten i mina febriga psykadeliska känslomättade drömmar. mörker och tystnad och sova mellan mjuknader.
(orden ligger i lager i mig och runt mig, bakom mig och framför mig, som lökskal efter lökskal, jag bygger mig, min filt, mitt membran)
att tillåta sig gråten innebär att tillåta sig skratten. att släppa fördämingarna och låta sorgen skölja genom en är att också acceptera och bereda sig för försoning&lycka. genom att känna allt det fula, hemska och äckliga kan jag känna också det fina, rena, ohämmade. båda delarna av spektrumet är nödvändiga, och att vara hela den motsägelsen man är är nödvändigt. att lösgöra sig från censur gör rum för helheten. först då kan jag växa.
(först då kan vi växa)

grusat dis. jag är missnöjd men jag vet inte med vad.
jag sitter i min soffa och tonerna liksom spelas till det jag skriver. virad om mig har jag en filt vävd i alla regnbågens färger, vävd av en guatemaltesisk kvinnas händer. den värmer mig. and I treasure the work of her hands.
ah, skapande, det kraftfullaste mest vibrerande. dynamic quality creating static patterns of quality.
jag är grön. jag är avundsjuk. jag är grön på alla som får vara nära dig. på dem du spenderar din tid med. jag är avundsjuk på att jag inte fick vara med när du började gymma. jag är arg för att jag inte får vara nära dig. ledsen för alla kvällar som jag inte får laga mat med dig. alla kvällar som jag inte får öppna en flaska vin med dig och sträcka ut min kropp över din. välvd. jag vill se in i dina ögon. jag vill fingertoppsleka mina fingrar över din yta. jag känner mig ensam och rädd. inte ens hälften av tiden har passerat. rädd för hur det ska bli. stundtals.
och du kupar dina händer om mina du gör mig till en liten boll omsvept av din värme, your hands shielding mine, du låser min blick med din sådär som bara du kan and it radiates an immense feeling of security, lekfullhet, och du ser på mig sådär som om du säger älskade du, vad dum du är, vad fånig du är, älskaste dummaste du, vet du inte att jag älskar dig över allt allt, vet du inte? let go of that sillyness now, och jag andas ut all min spänning, jag slätar ut tankelandskapet, jag ler med tårar i ögonvrån och du kramar mig.
och det är äsch. det är bra egentligen. det är bara en såndär kväll. avundsjuka hör inte hemma i mig, men det är ändå bara för att jag tycker så förfärligt mycket om dig och vill vara där du är. men mest av allt vill jag att du faktiskt ska må bra där du är, med dem du är, det är det enda jag kan önska mig. jag är så lycklig som får dela litet tid med dig. och jag vet att om något så kan vi växa av det här, jag tror egentligen inte på att avstånd kan komma emellan oss. jag älskar dig över atlanten och iväg upp till solen och ner igen. kärlek mäts inte i avstånd.
jag svamlar. jag tror inte du läser. det gör inget, något av det första du sa till mig var att du tyckte mer om mig än mina texter. det var något av det finaste.
and the picture of you, etched into my mental landscape, the picture of you saying that you loved me for the first time before hurrying out into the summer night; the air thick with warmth and darkness and the city teeming with life; before we walked separate ways, for the blink of an eye the world stopped and you filled me with butterflies and joy and the feeling of beginning (your eyes locked in mine, your love free in mine), and I doubt my feet touched the ground walking away from there. I love you.

dis och grus

min ipod spelar alla de rätta låtarna för mig. jag går med grus och mossa och barr under kängorna, mössa på huvudet och vantar om händerna. skogens stabilitet under fötterna, skogens lugn i lungorna. natriumljuset blandas med dimman och det luktar fuktigt, mossa. himlen är alldeles gul av strålkastare som lyser upp en isplan inte långt härifrån. min kropp känns varm och stark och mina kinder brinner. all min stress brinner i mig, i min eld, brinner ut, all stelhet löses upp till mina steg, till känslan av kängor mot grus.

saffranslukt i lägenheten. jag springer med nysnö mot ansiktet och frost i lungorna. (I want you here with me) gyllenbruna och perfekta lussebullar och sakerna på plats. jag dansar mitt huvud och hjärta till musiken som guppar mig framåt i känslovågor. (I don't want to see you leave) jag är iordninggjord och fin och sällskapssjuk och har ingen jag kan stryka mig mot. det växer sig fram i mig: jag känner mig tillfreds. (I want you here with me) jag har aldrig känt mig tillfreds på det här sättet förut. jag är min och jag är min egen och jag är fri. hjärtat och ögonen är öppna. faller inte längre handlöst, lägger mig inte längre på golv för att dämpa ångestvirvlar. (are you here with me?) röda läppar och leenden i ögonvrån och en känsla av världen i fingertopparna. jag kan göra vad jag vill, jag kan flyga nu. det enda jag snurrar ner mig i är drömmar, och jag vet vart jag vill ta mig, jag har kartan i handen och blicken rak. (you are here with me)

det här är lycka - tid att smattra mina fingrar mot tangentbordet, närheten till mina tankar, att fylla en blank sida. att fylla sida på sida, lite mer förankrad i sig själv för varje ord.

äter frukost, dricker en kopp väldigt kryddigt chai. värmer sömnen ur ögonen. vaknar varm, vaknar omhuldad, vaknar med ett mjukt sinne. när jag lämnar nattens trygghet går jag med lätta steg över parkettgolvet, över den kalla klinkersen. ännu är tankelandskapet tomt och vindstilla. sinnet är lätt, är en harmoni. jag dricker mitt chai och gnuggar sömnen ur ögonen. tankarna smyger sig in, men det är fortfarande fridfullt inuti. som en väldigt tidig vintermorgon med marken täckt av ett perfekt lager nysnö.

jag drömde att jag hade väldigt mycket att göra och saker dubbelbokade, och att människor blev arga på mig. det känns lite så nu, som att det börjar hopa sig lite de närmaste två veckorna. julklappar, pepparkaksbak, annat bak, tentainlämning och tentaskrivning, jobb, människor jag inte träffat på länge, osv, osv. det är dock ingenting jämfört med hur det brukade vara. (eller hur det kommer att vara.) och jag vet precis vad jag behöver göra - vara medveten i allt jag gör just nu, för nuet rymmer inget mer än nuet. det kan egentligen inte bli överväldigande, för mer hinns inte med än vad som hinns med här och nu. det är när jag försöker rymma allt, hålla allt inom mig, hela nätet av planeringar, viljor och drömmar som det fallerar. jag måste inse att jag rymmer allt detdär utan att det är i det närmaste fokus.

jag drömmer mycket, väldigt vivida drömmar med mycket känsla. jag drömde att jag var i rumaniän med en väns pojkvän och att jag skulle köra hem därifrån. jag hade ingen aning om vägen och var mycket trött, men jag hade tydligen inget val. vi var inne på ett hotel, och en väldigt trevlig dam som jobbade där visade mig till ett rum där jag kunde duscha (jag kände mig mycket smutsig) men där var ett gäng högst irriterande småungar som inte ville gå ut. och jag ville inte duscha med dem därutanför. en av dem verkade bestämma, hon hade fräknar och brunt och kort hår, och en uppåtpekande näsa. hon var väldigt stöddig. jag minns att jag sa väldigt elaka saker till henne, och att jag ångrade mig för varje sak jag sa och sa förlåt, men sen fortsatte jag bara. utan kontroll.
en mer bizarr dröm var då jag drömde att jag skulle till ett födelsedagskalas. i present hade jag med mig en diskborste (en alldeles vanlig diskborste). jag var den första som kom. sen droppade en i taget in till kalaset, och alla hade diskborstar med sig i present. men varje person som kom hade en lite större diskborste med sig. till sist var diskborsten ungefär två meter och trattformad (man hällde diskmedlet i tratten och var tvungen att stå på en stol för att göra detta). och jag hade den minsta diskborsten.

jag åkte till stockholm för några dagar sedan, och därifrån - från skavsta - ner till dublin och sen hem igen. det var åtskilliga timmar faktisk restid, och jag älskar det. älskar att se landskapet färdas förbi. vara påväg. det är något av det mest avslappnande som finns.
båda flygturerna var fantastiska. klara, soliga dagar. jag såg böljande landskap, spetsiga kustlinjer, snöbeklädda toppar och fantastiska molnformationer. molnen var spunnet socker under mig. himlen skiftade från djupt blå till det ljusaste ljusblå. det var kallt, frostigt och klart och jag kunde se landskapet under mig från en mycket hög höjd.


jag saknar dig älskling. jag räknar dagar och tid tills jag får vara nära dig igen (jag är alltid nära dig, men tills jag har dig inom kramavstånd). det tär inte längre. min saknad är ett skrin av kärlek jag bär inom mig. något jag älskar och värdesätter. det är en mjuknad inuti. jag blundar och känner din hud mot mina läppar.
jag vill inte stänga in vår kärlek i klichéer.
jag möter dig i språket, så nära språket kan ta oss. jag möter dig naken, i huden jag lägger mot din, i värmen som vi delar, i kärleken vi delar. jag vill ta mig bortom; inom, jag vill möta dig utan kroppar och utan språk och jag vill dela känslorna i sin renaste form. bortom rummets och tidens begränsning och språkets bur.
jag vill klara av att fortsätta vara öppen. jag vill alltid ha det så här - rent och öppet, vidgat. jag vill aldrig sluta mig för dig. och jag älskar våra olikheter, och hur de möts och formar. jag känner mig fortfarande lycklig i efterdyningarna av att ha varit nära dig i några dagar. en sorts mjukhet som långsamt ebbar ut.

en lätt skållad tunga, the med smak av annanas och kokos. ett gammalt anrikt änglaspel på bordet som jag köpt på tradera och hämtat idag. spelar petshopboys och mitt hjärta sjunger med. jag ska diska, jag ska duscha och jag ska vattna mina växter och sen ska jag vila min trötta kropp och sinne. imorgon ska jag åka tåg, fika med en kär vän, och dricka glögg på en infyttningsfest.

kängor mot asfalt. jag sitter på spårvagnar och jag åker genom grånad. idag satte sig en tjej bredvid mig på spårvagnen trots att det fanns åtskilliga andra lediga platser. det gjorde mig glad. folk skriver insändare i metro om hur avskyvärt byxhäng är och om hur nedlåtande det låter att skriva "Du". i nordstan stoppar en överglad och övertrevlig välgörenhetsförsäljare mig och blänger surt på mig när jag förklarar att jag inte tänker skriva på något på stan, att jag inte tänker engagera mig i något jag inte har kunskap om - att det vore oansvarigt. i brunnsparken stoppar en annan välgörenhetsförsäljare mig och propagerar om växthuseffekten. hon blänger surt på mig när jag inte vill bli fadder till ett träd.

din mage är det finaste jag vet

det blir inte kallare än såhär. det blir inte kallare än den här fuktdrypande kylan som letar sig in i varje vrå, trots mössan, vantarna, halsduken och jackan. det är någon grad över nollstrecket men ändå drypande blött. den letar sig in under kläderna och in under huden. den isar mina ben och bosätter sig i till och med mitt hjärtas vrår. den här grånaden om dagarna gör att jag längtar efter mörkret – då jag kan omge mig med ljus och filtar, rökelse och thé. på dagen lyser grånaden in genom fönstrena och det finns inget jag kan göra för att stänga den ute.


jag kommer hem. jag gör mig kryddstarkt thé. ångor av nejlika och kardemumma. jag plockar iordning, tar på mig myskläder, raggsockor, bäddar, dammsuger. städar det yttre och städar det inre. diskar och känner spänningen i käkarna och nacken lösas upp. varje rörelse är ett mål och en medvetenhet. sätter på musik, toner att upplösas till, fyller doftkruset med vatten och olja och tänder dess ljus. lagar mat, kupar händerna om värmen, axlarna lite längre ner för var handling.


jag har börjat gå runt med ett skrivblock i väskan igen – craving it and needing it – och jag har börjat tänka i punkter, radbrytningar och styckeindelning igen. jag känner mig själv så mycket bättre när jag har mina ord.
jag har gjort en kalender till min älskling och skickat ner till honom – jag känner mig så genuint lycklig när jag får skapa med mina händer, tillverka. och jag har gett mina brorsöner en kalender var. jag saknar dem nästan konstant. när jag ser dem le är livet värt att levas tusen gånger om.
jag lever och jag gör. bakar, lagar mat, planerar, drömmer, fikar. jag ska åka tåg till stockholm på lördag och fika med en vän och gå på inflyttningsfest – och sedan åka till dublin på söndag. pussa på min älsking. somna med min älskling, kunna vakna och vända mig om och krama. mitt uppe i livet. jag.


jag tänker tillbaka på vår vår. förbi ängar av vitsippor och genom en skog dränkt i solnedsgångsljus. på en klippa, mina händer som smeker din mage och ditt bröst. fingrar över ansikte och genom hår. fotsteg mot mossa, barr, löv och jord. känsla av att höra hemma, bakgrundssurr av en stundande sommar, dina ögon i mina.
nu har jag mina vitsippor inuti.