vidgad torsdag

kvart i tolv. torra läppar, urdrucken kaffekopp, knaprar fluortabletter. någon snarkar. det är dendär känslan av – jag vet inte – en blandning av uttråkning, tafatthet, handfallenhet, som en slags distans mellan mig och kreativiteten, framåtrörseln. barriär att bryta genom. harry potter-boken, den sista, ligger på bordet och jag ska läsa och sova, snart snart.

åh. jag måste bara skriva det. min torsdag var en dag jag behövde.
styrketräning; krafttag; träffade johanna och jag kan inte beskriva hur mycket jag saknat henne. saknad i otroliga mängder; jag älskar att vara nära henne, nära hennes självklarhet, hennes fallenhet för livslust. kramar&leenden. <3 <3
ica focus, köpte frukter och kronärtskockor. till korsvägen, till valand, därifrån sjuan till nymilsgatan. satte mig mittemot en människa – tant/dam/kvinna – som såg både ung och gammal ut. hon var liten, en röd hatt låg bredvid henne, och hon drack öl ur ett glas hon hade med sig. hon doftade av gammal alkohol men också av kardemumma. slitet ansikte, brunt hår, nyfikna ögon. ärrad men ung. hon pratade med ett skånskt par bredvid, jag listade ut att det handlade om vad man skulle göra om man såg någon bli nedslagen. om man skulle ingripa. när paret gått av tittade hon mig rakt i ögonen och frågade “vad skulle du göra?”. och vi diskuterade. åt körsbär jag köpt. pratade om ett gruppboende hon bott på en gång, om att odla paprikor, om ordspråk. jag kan inte glömma hur hon var, hur hon uttryckte sig, tittade, skrattade, hon var så genuin, så sig själv, inte en tillstymmelse av kallprat eller tillgjordhet. kardeummadoft, röd hatt, att titta varandra rakt i ögonen. när hon skulle av, en hållplats innan mig – just innan spårvagnen stannade – kom hon tillbaka och sa “du, människa, jag glömde fråga vad du heter”. och jag svarade, och jag frågade vad hon hette.

lorna.

tack, lorna. du gjorde mig väldigt glad där på spårvagnen, med din rättframhet och dina glada ögon.

(när hon gått av vände sig en man om som suttit bakom mig, frågade: kände du henne sedan innan? jag svarade nej, det gjorde jag inte. “helt fantastiskt” mumlade han och vände sig om.)