funderar över självet och mitt alltsomoftaste halvpsykbryt. pojkvän påväg hit och det känns fint, bra, får somna bredvid den varelse jag älskar mest. är bara rädd att jag ska tro att han inte trivs, rädd för att jag ska ogilla mig själv för att jag fick honom att ta tåg sent på kvällen när han var trött, för vad jag ska göra med känslorna. så rädd för att känna.
alltid rädslan för att känslorna ska förstöra och dra bort mitt fotfäste.
jag mår stadigt bättre, jag fogar in små pusselbitar i helhetsbilden, men jag vet inte, det finns alltid minst två sidor av myntet. ibland är jag bara tillbaka till myror i hela kroppen och ett huvud som kreverar av förvirring och ångest och tankevägar hit och dit. till motsägelser och instängdhet. jag frågar mig själv om det är "vanliga människors" ledsenhet och starka känslor som spårar ur för att jag inte vet hur jag ska hantera dem, för att jag är rädd att tappa kontroll. eller om det är något - vad ska jag säga - sjukare. om det är genetik eller liv. om det är en genetisk defekt att jag inte kan hålla en jämn serotoninnivå eller om det är ett inlärt beteende som i sig triggar den låga serotoninnivån.
det är absolut inte ett stadigt lågt, inte nedstämdhet depression, mer som korta attacker. tankeattacker, tankeöverfall. och det bara ramlar över mig, ramlar ner med det, och jag tänker fel tankar rakt ner i en halv natts meningslös ångest. beteendemönster som upprepar sig. jag tror att jag har lärt mig det här, jag tror att det är ett inlärt felbeteende, jag ser på orsak - verkan och det är den slutsatsen jag drar. (men who knows, min hjärna kanske bara försöker skapa en helhetsbild, en orsak till dåligmåendet, för att världen ska bli mig begriplig. jag är lite för instängd i mig själv för att se klart.) but hell yeah, jag är sjukligt predisposed att vara dålig på att hantera stress. men ändå, jag tror att det blivit värre med all psykpress. (det är fel som sägs att allt som inte dödar härdar. det gör det inte. det försvagar. men man kan alltid lära sig något av det man upplevt och bli lite klokare. inte alltid härdad, men klokare.)
jag känner mig halvångestig inför min kropp och mat. jag får skuldkänslor av att äta och jag vill inte ha det så, och jag hatar att det ska vara en så svår balansgång att vandra.
jag behöver bara tänka att jag vill gå ner några kilo så är det kört, så tappar jag greppet och går upp ungefär lika många som jag tänkt gå ner, tills jag slutar bry mig (efter några veckor eller månader) och stadigt börjar gå ner. balansen rubbas så lätt, och är så svår att kalibrera in igen.
bräckel.