mina läppar är torra och jag fasar över att klockan och tiden återigen sprungit förbi mig - liksom helgen - och över att det var sovadags för ungefär två timmar sedan. jag måste hitta en punkt att cirkulera, att svänga omkring. jag skulle vilja lägga mig till med lite rutiner, lite vanor, lite vardag och vanligheter att krypa in i och förgylla med småprojekt, kaffekoppar, vackerheter. jag skulle vilja ändra på mycket. jag skulle vilja vara mitt uppe i, jag skulle vilja känna mig lite tryggare i mig själv. vila i självet, öppen mot världen. men ändå tycker jag om denhär vägen. tycker jag om de här koordingaterna; det finns så många stigar som öppnar sig härifrån. bara jag dalar ner snart, bara jag landar. en sak i taget, ett steg i taget, trippande travande trevande. så mycket att skriva. så svårt att förklara. så många utsiktspunkter att beskriva perspektivet från, så få radbrytningar och så lite tid. jag har svårt att beskriva hur jag känner, men det är ganska insikts- och hoppfyllt just nu, samtidigt förvirrat, fragmenterat och skört.

de senaste dagarna var lite som febriga drömmar. ångestcirklar och ångestdimma. jag har så svårt att tänka i dåligmåendet, liksom jag har att komma ihåg det. det är trögt som sirap ungefär och varje tanke är flyktig, svår att tänka. utmattande och det var längesen jag hade såpass okontrollerbar ångest. i ångest- och alkoholdimman var jag övertygad att vi skulle komma fram till att vi inte funkade tillsammans eller att jag skulle ge upp och bestämma mig för usel. i mitt huvud sörjde jag redan. äsch, när man är mitt uppe i finns det så mycket man skulle vilja skriva ner (men så lite taförsighet, bara passivitet och handlingsförlamning) men nu är det svårt och jag kan inte riktigt säga att jag förstår tråden i tankarna. vilket som leder till vad, varför det marianergravsdjupa djupet är så djupt. vari pradoxerna ligger, vad jag tillskriver så mycket betydelse att det paralyserar mig. vad som är buren, varför jag låser in mig så.

min dag har varit fin; ost och vin och bio med hanna och mycket ord och ordlösa meningar. dagen var fin och liksom fyllde mina lungor. jag ser att jag har så mycket att vara lycklig över, också att jag har så mycket att jobba med. jag försöker glädjas också över det. rysningen i att ta sig vidare, svindeln i att det finns så mycket att upptäcka, så många stigar att trampa. jag känner mig som ett litet barn som förundras över allt nytt. som ett litet barn som leker sig framåt.
många tankevägar att tänka annorlunda, mycket att bygga en ny grund för. i've got a lot of growing to do.