jag önskar det kom inifrån. det jobbigt att det inte kommer inifrån. jag kan skriva inlägg på inlägg om positivitet men det som finns inuti är en stor jävla klump ömt och tung jobbighet. jag försöker bygga rum inuti mig - av gladhet, trygghet. det är så det ska vara. jag önskar att hitta mig själv påväg någonstans och bara stanna upp, märka att det är lyckligt och lugnt inuti, att jag hittat tillbaka till detdär, detdär varma, jag vill ruva på lycka och längtan igen.
varför glömmer vi hur det är när vi är barn - att skrika ut allt som gör ont, tröstas, och i nästa handvändning vara lyriskt glada igen? varför glömmer vi hur vi låter känslor strömma genom oss, uppfyllas av dem, och sedan släppa taget?