unreality

jag mår riktigt dåligt. inte ångestattack utan som att jag långsamt i seg sirapsliknande sörja sjunker mot botten. jag känner mig utmattad, totalt psykiskt slut.
det blev så kroppsligt igår, med väldigt lågt blodtryck (syn och hörsel "domnade" bort när jag ställde mig upp), palpitationer, väldig frusenhet, inga hungerskänslor. jag velar runt och velar bort mig i tankar. jag börjar bli rädd för mig själv. jag börjar tvivla på min förmåga att må bra. känner mig söndertrasad. och det känns som att det inte finns några andningshål.
jag vill lägga huvudet mot ett varmt bröst, jag vill ha någon som håller i mig så att jag inte kan falla längre, jag vill inte vara ensam, jag vill bara se en film, hållas om och viskas att allt ordnar sig, jag vill pussla ihop mig med ord.
mina föräldrar blir så rädda för mig när jag mår såhär känns det som. och jag känner mig så misslyckad när jag visar mig såhär.
du är så viktig för mig, och jag vill inte mista dig. jag vill bygga oss starka och varma och lyckliga med händerna inflätade i varandra. du är verkligen viktigast viktigast. och ibland kan jag faktiskt känna att det bara och verkligen bara blir bättre av att bli tröstad av dig. även om jag ofta har svårt för det och tankarna skenar iväg gällande huruvida personen bredvid mig dömer mig eller inte.
du når. jag älskar dig för det, och för en massa annat.