känsla, klibbig

bara lite ord, bara lite rusning. bara lite bortomtvivel. skriva med stängda ögon. skriva med bakbundna gränser. jag vet inte var cirkeln börjar, var den slutar. bara att jag vandrar i den. i mina fotsteg gräver jag ner mig. känner inte för konkretioner, för uppspaltat såhärärdet. jag är inte så nu. det är inte så nu. jag känner mig som om jag är i en grop som fylls av massa skräp och bråte så att jag nästan drunknar i det. saker och tankar. som jag försöker stapla, febrilt, men som bara rasar ihop till en hög igen och snart kan jag inte andas.
som att hålla andan. och flyttvänta. och försöka tänka ord till dendär varma sörjiga känslan som klibbar sig fast på allt. men med smatter under fingrarna känns det lite bättre, motar det känslan av rörighet.

jag ska packa ner allt i lådor, jag ska sortera och välja. ge bort det som inte ryms. göra en brasa av det som inte längre hör till. yra dammet och öppna fönster. sortera texter och bilder. lägga i lådor, titta på, lägga bakom. det behövs verkligen, och har aldrig behövts som nu.