det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör

det tomma pappret stirrar mig i ansiktet. det hånar mig och det utmanar mig.
bakom mig viner vinden och mörkret. öppet fönster bakom rullgardin.
när jag vänder ryggen till drar fötterna upp sig och tänderna trycks mot varandra. spänner mig, trycks ihop, bänds motvilligt isär. andetag, avslappning, ryggvändning och upprepning.
lägenhet. hemma. kökskylssurr och laptopsurr (som att ha en spinnande katt i knäet). inlindad i filt. småbelysning. diskad disk i köket. skorna på skostället och mössorna på hatthyllan. jackorna på krokarna, böckerna i rad och sängkläderna hopvikta i sin låda. jag tycker verkligen om det. men jag ska spara att prata om det en annan gång, när jag kan göra det helhjärtat.
det är något som skaver. jag vet inte om det sitter i den molande onda magen, i de rastlösa vaderna eller i det begynnande halsontet. om det sitter i de hastiga temperaturväxlingarna eller i något annat. jag mår konstigt, jag mår overkligt. en dåligtmåendekänsla som sitter någonstans i gränslandet mellan det psykiska och det fysiska. det är inte ångest. det är inte heller direkt deppighet.
det hjälper att gråta. den varma känslan bakom ögonlocken lättar mig. med den kommer avslappningen, kommer acceptansen, kommer sinnesfriden.
något dunkar i mitt huvud, något smattrar i hjärtat. på många sätt är jag tillfreds. på många sätt har jag vuxit. men det känns som att jag bytt dalarna mot toppavsaknad, iallafall delvis. det är inte lika intensivt nu, inte lika eldigt. jag saknar lyckorusen och livetkickarna. eller kanske är det helt enkelt ordavsaknaden. jag kan inte se mig lika klart utan orden, inte tillnärmelsevis. att sluta skriva är att sluta blicka inåt, att stänga av delar av mig. det är inget jag vill, det är inget jag strävar efter. jag vet inte varför det blir, bara att. och det är synd. jag brukade skatta min skrift högt högt. den är ju så nära mig man kommer. jag kommer.
jag vet att det här är ett ställe att gro. att jag kan låta något annat ta vid här. nu har jag så mycket som jag trånat efter; ett ställe som är mitt, där jag är centrerad och har ro och tid att bygga upp något. jag kan lämna det ingrodda bakom mig, deras problem är inte längre per automatik mina.
avhuggna stycken. det spelar ingen roll. tangentsmattret är vad som spelar roll.
kanske är det allt det nya som skrämmer mig. att sommaren så fort förbyttes i höst, utan dendär rödförskjutna kaprifoldoftande sensommartiden. den plötsliga ensamheten, samtidigt som jag älskar den. att avsaknaden av dig blir så uppenbar här. att vardagen utan dig är en rad triviala dagar utan egentligen mening. jag har insett vilken helt annan dimension det ger mig att vara med dig, hur jag inte har förmåga att känna de känslorna själv. måste sammanlänka mitt hjärta med ditt för att nå dedär nyanserna, känslorna. lite kärlek i kanten gör all skillnad i världen.
jag har så mycket jag vill nå. och lite smått som jag inser på vägen. det är rätt spännande stundtals, den här textens uppgivna ton till trots. något som jag verkligen förstått är att jag ogillar att planera in saker. att det gör mig tusenfalt lyckligare att planera för idag, kanske till och med imorgon.
lite ordfall senare känns det lite ljusare. nu räknar jag dagar tills jag får fläta samman mina fingrar med dina.

hösten klär mig inte lika mycket utan dig.