det här är lycka - tid att smattra mina fingrar mot tangentbordet, närheten till mina tankar, att fylla en blank sida. att fylla sida på sida, lite mer förankrad i sig själv för varje ord.

äter frukost, dricker en kopp väldigt kryddigt chai. värmer sömnen ur ögonen. vaknar varm, vaknar omhuldad, vaknar med ett mjukt sinne. när jag lämnar nattens trygghet går jag med lätta steg över parkettgolvet, över den kalla klinkersen. ännu är tankelandskapet tomt och vindstilla. sinnet är lätt, är en harmoni. jag dricker mitt chai och gnuggar sömnen ur ögonen. tankarna smyger sig in, men det är fortfarande fridfullt inuti. som en väldigt tidig vintermorgon med marken täckt av ett perfekt lager nysnö.

jag drömde att jag hade väldigt mycket att göra och saker dubbelbokade, och att människor blev arga på mig. det känns lite så nu, som att det börjar hopa sig lite de närmaste två veckorna. julklappar, pepparkaksbak, annat bak, tentainlämning och tentaskrivning, jobb, människor jag inte träffat på länge, osv, osv. det är dock ingenting jämfört med hur det brukade vara. (eller hur det kommer att vara.) och jag vet precis vad jag behöver göra - vara medveten i allt jag gör just nu, för nuet rymmer inget mer än nuet. det kan egentligen inte bli överväldigande, för mer hinns inte med än vad som hinns med här och nu. det är när jag försöker rymma allt, hålla allt inom mig, hela nätet av planeringar, viljor och drömmar som det fallerar. jag måste inse att jag rymmer allt detdär utan att det är i det närmaste fokus.

jag drömmer mycket, väldigt vivida drömmar med mycket känsla. jag drömde att jag var i rumaniän med en väns pojkvän och att jag skulle köra hem därifrån. jag hade ingen aning om vägen och var mycket trött, men jag hade tydligen inget val. vi var inne på ett hotel, och en väldigt trevlig dam som jobbade där visade mig till ett rum där jag kunde duscha (jag kände mig mycket smutsig) men där var ett gäng högst irriterande småungar som inte ville gå ut. och jag ville inte duscha med dem därutanför. en av dem verkade bestämma, hon hade fräknar och brunt och kort hår, och en uppåtpekande näsa. hon var väldigt stöddig. jag minns att jag sa väldigt elaka saker till henne, och att jag ångrade mig för varje sak jag sa och sa förlåt, men sen fortsatte jag bara. utan kontroll.
en mer bizarr dröm var då jag drömde att jag skulle till ett födelsedagskalas. i present hade jag med mig en diskborste (en alldeles vanlig diskborste). jag var den första som kom. sen droppade en i taget in till kalaset, och alla hade diskborstar med sig i present. men varje person som kom hade en lite större diskborste med sig. till sist var diskborsten ungefär två meter och trattformad (man hällde diskmedlet i tratten och var tvungen att stå på en stol för att göra detta). och jag hade den minsta diskborsten.

jag åkte till stockholm för några dagar sedan, och därifrån - från skavsta - ner till dublin och sen hem igen. det var åtskilliga timmar faktisk restid, och jag älskar det. älskar att se landskapet färdas förbi. vara påväg. det är något av det mest avslappnande som finns.
båda flygturerna var fantastiska. klara, soliga dagar. jag såg böljande landskap, spetsiga kustlinjer, snöbeklädda toppar och fantastiska molnformationer. molnen var spunnet socker under mig. himlen skiftade från djupt blå till det ljusaste ljusblå. det var kallt, frostigt och klart och jag kunde se landskapet under mig från en mycket hög höjd.


jag saknar dig älskling. jag räknar dagar och tid tills jag får vara nära dig igen (jag är alltid nära dig, men tills jag har dig inom kramavstånd). det tär inte längre. min saknad är ett skrin av kärlek jag bär inom mig. något jag älskar och värdesätter. det är en mjuknad inuti. jag blundar och känner din hud mot mina läppar.
jag vill inte stänga in vår kärlek i klichéer.
jag möter dig i språket, så nära språket kan ta oss. jag möter dig naken, i huden jag lägger mot din, i värmen som vi delar, i kärleken vi delar. jag vill ta mig bortom; inom, jag vill möta dig utan kroppar och utan språk och jag vill dela känslorna i sin renaste form. bortom rummets och tidens begränsning och språkets bur.
jag vill klara av att fortsätta vara öppen. jag vill alltid ha det så här - rent och öppet, vidgat. jag vill aldrig sluta mig för dig. och jag älskar våra olikheter, och hur de möts och formar. jag känner mig fortfarande lycklig i efterdyningarna av att ha varit nära dig i några dagar. en sorts mjukhet som långsamt ebbar ut.