mitt hjärta är ett darrande asplöv

och i mina ögon känner jag en blick och en glöd när jag vilar min blick i din. en vilja och en eld. det börjar i hjärtat och det strålar utåt. i detta emotionellt brokiga landskap försöker jag hitta min röda tråd, försöker jag gro mina hopp. lugnar jag mina glädjor och mina rädslor. varje människa är en spegel, och när jag speglar mig i dig kan jag känna att allt kommer att bli bra, stillas stormarna. jag har aldrig sett en lika intensiv blick som din. och i den kan jag våga hitta min egen. när jag vilar mig i den, när jag äntligen kryper fram ur mitt virrvarr och visar mig precis så sårig som jag är - faller alla spiraltankar rakt ner i golvet. kraften tagen ur dem. och jag andas ut, smått skälvande, och ingenting jag säger make's any sense, allt är fragment ur en helhet jag aldrig skulle kunna förklara. efter varje mening hör jag hur dumt det låter. men du kramar mig och du säger att det inte finns något där att vara rädd för, att jag är trygg där i din famn. varm. insvept. mjuk.
alla människor är speglar, reflekterar olika sidor hos en själv, och jag trivs i din spegel, där vill jag vara. smått skälvande - jag kommer aldrig sluta vara känslostinn - och trygg i det. vacker i mina känsloskepnader. fri i rörelserna. låter dem svepa om mig. genom mig.