och jag sitter i mitt rum, luvtröja och mjukbyxor, fönstret öppet och vinden far genom huset, hör skogen bakom, augustisolljuset som ger allt en ton av förändring, en känsla av förändring, av en cykel som sluter sig, börjar om (för ohja, det är på hösten det nya året börjar), och jag drar andetag efter andetag av den första, klara luften, och jag älskar det, det friska kyliga mot huden, i lungorna, i håret, crisp, clear, rent och nytt, och jag bara känner hur det börjar nu, hur det börjar alldeles snart.
skip to main |
skip to sidebar
jag har vitsipporna inuti
lättheten öppnaden
nowhere, now
sitter på en busshållplats. jag gråter och sätter fötterna kängorna mot glasrutan. himlen är en rosa symfoni som för med sig dendär stillheten, kvällen, tonar ut färgerna och det intensiva. lyssnar på guided by voices - hold on hope som ett slags uppror mot nedåtspiralerna. jag är lycklig och jag lider. jag är lycklig och jag är förtvivlat ledsen. off solid ground men lutar mig mot sångrösten, lutar mig mot kvällen, det rosa skådespelet. jag gråter floder. gråter fördämning. andas smärta, andas ut den i portioner. jag säger jag står inte ut med mig. du säger jag älskar varje tidsenhet med dig. du lägger värme mot litenhet, och jag växer. tänker det kanske måste göra ont. och jag välkomnar skriken. det är så mycket som måste ut. bussen kommer och josh groban sjunger you raise me up to more than I can be. världen är kylan mellan min kind och glasrutan. det regnar och ljuset som träffar glasrutan bryts i regndropparna på fönstret. där ute reduceras till en kaotisk färgblandning. rött, gult, grönt, natriumskenet från lamporna som reflekteras i den blöta asfalten. lägger handen mot. manipulerad värld. min spegelbild färdas parallellt med mig. går av bussen. regnet piskar mitt ansikte. min smärta är inte längre min bur.
No comments:
Post a Comment