tankar/ljung/senaugustitankepaus

allt är upprepningar.
desperata gester&handlingar för att hålla allt på sin plats, för att det inte ska spridas ut, för att jag ska ha kontroll. och detta ständiga ifrågasättande. jag skulle vilja släppa taget, tappa, låta falla, mig, det, men vad innebär det att släppa taget egentligen? om vanorna eller om ifrågasättandet av vanorna? eller handlar det mer om att frigöra sig än att bara släppa taget?
ser jag kamp i det som det bara finns lycka och lätthet i? letar jag efter striden?
när jag drar fingrarna över texten kan jag känna hur min hands tryck har låtit orden sjunka ner i pappret. jag älskar att skriva. jag avskyr att jag förebrår mig för att jag inte gör det. jag tänker att jag behöver en fast punkt, ett öga i mina stormar, och att jag inte vill att det ska vara listor, ständigt städande och samma tankar. (my thoughts wear my heart down.) jag vill att det ska vara skrivandet. punkten. stolpen. ögat. jag vill att det ska vara min lykta på vägen.
nakna fötter mot en solvarm klipphäll. det blåser, jag hör bilar långt bortifrån och ett flygplan långt ovanifrånovan. ömsom skugga och ömsom sol, liksom jag. i vinden hör jag löften om höst. septemberklarhet.
(lever en människa hela sitt liv med samma önskningar, samma gissel?)
inte ens tjugo år fyllda och jag går upp i skogen för att få gäspa. trött. nött av tankar.
jag skulle vilja vara så liten att jag ännu inte lärt mig skämmas.