spänner avstånden saknaden

ett vingslag av perfektion. jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag. älskar dig. älskar,




inte allt som måste skrivas skrivs.
sinnesintrycken lägger sig i skikt i hjärnan.
jag dricker kaffe jag dricker kaffe jag dricker kaffe jag
tänker på löpstegen för några dagar sedan mot asfalten tänker på farten mot asfalten och på hur löven virvlade och prasslade bakom mig. jag tänker på hur allt faller ner, bräckligt singlande, hur världen klär av sig, börjar en ny cykel. fjäderdräkten faller, jag ömsar skinn. himlen är vasst klarblå. himlen sänker sig ner över mig. skär mig itu. bländar mig ren. himlen badar mig i sitt omvälvande stora. löven singlar och krossas under mina fötter och himlen är i mig, i mina lungor, jag andas himlen.
jag lägger mig i mörkret bredvid dig. varm säng, varm kropp, varm kärlek. varma tårar. ja. jag lägger mig bredvid dig och låter allt hopspänt stelt och hopplöst diffundera ut, låter ögonen bli fuktiga. lägger min kropp bredvid din och gråter varma tårar. för allt detta du gör med mig. för värmen och kärleken som gör mig modig nog
jag vet inget vackrare än du
ordströmmen är tankeströmmen är den frenetiska pennan frenetiska pannan och tågrälsen och himlen i lungorna
i saknaden gror kärleken nytt
vill inte somna utan din hud mot min hud symbios
& att lämna och att skriva och lövkras höstkärlek
förälskar mig vacker
i allt detta.