...

rivs upp slits itu släpas i sanden


sitter i hemtrevlighet och trevar ord. mitt rum är inbäddat i rött ljus. nystädat. ombonat. jag har köpt en halsduk och en sjal och en finurlig liten sak som kallades för boklampa eller något i den stilen. helt enkelt en böjlig lampa med en klämma att sätta på en bok så man kan läsa i mörker. eller ja. så att man inte läser i mörker helt enkelt. det kändes som en såndär sak som kan vara bra att ha. om man liksom vill känna att man sitter i en oas av ljus i mörker. känna att man sitter liksom i sin egen ljusbubbla och läser. och det vill man. som idag när det blev kolsvart på tåget. jag älskar när det händer. även fast det bara är för några sekunder, oftast.
när jag köpte halsduken märkte jag att jag visst köpte den av en som gick i en av mina parallellklasser på gymnasiet. kände henne inte så mycket att jag kunde säga hej. eller kunde och kunde, det kunde jag väl, men koderna krävde det inte riktigt. men vi log sådär lite i skymundant samförstånd mot varandra. det blir lite varmare och lugnare i mig när jag påminns om den skolan. jag växte mycket där. i trapphusen, i vrårna, i sofforna, vid caféborden, där längst bak i klassrummet bredvid alla dedär som jag växte tillsammans med. jag tror jag lämnade en liten del av mitt hjärta i den skolan.
vad ska man säga. jag har hunnit med att växla över sextusen kronor till dollar. jag har även hunnit med att vara sjuk i flera dagar. och att köpa ett par mjuka tofflor till min mamma så att det inte ska låta så mycket när hon går på golvet, som är mitt tak, på kvällarna. och göra lite högskoleprov.
och jag ska bara jobba i tre dagar nu och sen inte förrän i januari.
och jag mår ganska bra, fastän att tankarna ofta motsäger och ruckar på känslorna. känslan som ofta är väldigt ren&äkta och tanken som ofta är osäker och befläckad av tidigare, och inte riktigt läkta, sår. tanken svärtar känslan. det är nog ganska sällan man är överens med sig själv egentligen.
jag svamlar mycket ikväll tror jag.



frostsol