jag är inte lycklig men jag tror att jag kan bli.
jag är fylld av en känsla av ömhet gentemot mina föräldrar. jag blir ofta upprörd då vi ses och det är så mycket som gått fel mellan oss och jag önskar jag kunde ställa det tillrätta. jag önskar det vore annorlunda, jag önskar det vore lättare. det är det inte, men det kan kanske bli bättre. de är så godhjärtade människor ändå, och jag älskar dem.
jag spänner mig utan att jag märker det. plötsligt kommer jag på mig själv med att spänna mina käkmuskler eller mina lårmuskler. ångestkänslorna är alltid nära till hands och jag undrar varför jag bryter ner mig själv så. jag undrar varför jag inte vandrade i någon ångestdimma en enda gång under de två och en halv månaderna jag var borta. jag undrar varför det är här jag kravlar i ångesttankarna.
jag är trött. jag har tappat meningen jag skulle skriva. jag önskar jag att jag kunde skriva in allt i en text, titta på det, organisera om det.
jag måste vara min mittpunkt. jag måste vara min frihet och min trygghet; bära dem med mig. jag vill resa mig, möta världen rakryggad. min väg. min resa, min tid, allt jag har att forma, allt jag har att leva.
och egentligen kan jag bara ta ett steg i taget och glädjas åt det. se förändringarna i rätt riktning och välkomna dem. rista in dem djupare. för det handlar om attityd, inget annat, och att tycka om rörseln. jag undrar bara varför det ska vara så svårt, vart jag ska rikta alla dessa tårar.