om en vilja som fastnat

såhär vill jag leva: med ett steg i taget, i känslan av att ha ett överflöd av tid (för det är attityden som är verkligheten) (det vill jag säga till mig själv, varje dag, att det finns tid) - och jag vill plocka in rutiner i tankar och i dagar som jag tycker om och som gör mig glad, jag vill bygga fristaden i mig, jag vill treva och glädjas åt varje nyfikna steg, jag vill höja blicken och zooma ut fokuset, jag vill inte leva i en kokong av rädslor och sen märka att livet svischade förbi. jag vill leva och känna, och visst kan jag acceptera att jag mår dåligt, men jag vill känna att jag är i rörelsen mot bramåendet, att jag är i rörelsen mot att lära mig hantera det. jag vill vara en rörelse, ett enda ögonblickseviglångt svep med väsenhet mot lycka och helhet och nuet. det är så oerhört svårt och så smärtsamt lätt.
paradoxer. ett hjärta stort nog att hysa dem, snart.