asfaltsljus

jag kan iallafall ärligt säga att jag rör mig framåt nu. kan iallafall ärligt säga att jag verkligen försöker.
det finns så många verktyg för att må bättre och för att programmera om sig. tankarna flyger, tankarna far över uppspaltat gammalt och dammiga vrår. om jag tror att jag färdas mot ljuset gör jag också det. tror jag att jag överkommit det som paralyserar mig har jag också det. inuti mig dikterar jag verkligheten. är tanke sanning.
jag vet ändå att jag kan vara stresstålig. för stresstålighet, slog mig idag, är inte att kunna hantera den otroliga mängd ångest&stress som samlar sig i en - det är att inte hamna där. och det vet har jag lyckats med många gånger. jag har alltid på något sätt trott att stresstålighet är att uthärda den stress man känner. men nu tror jag tvärt om - stresstålighet är att inte känna stress, är att höja tröskeln.
torr mun, nervöskänsla i magen, aptitlöshet, energilöshet, grå asfalt utanför och inuti - men det finns ett slags ljus i det också - och det är att härifrån kan jag bara bygga upp, kan jag inte fara ner. att jag är på en slags avgrund, att härifrån är det andetag uppåt.