irriterad på föreläsaren som står mitt för det han skrivit på tavlan. irriterad på alla soptunnor som inte står där jag går då jag vill slänga min äppelskrott, irriterad på den tunga väskan, irriterad på indierna som så uppenbart försöker flirta med mig på banken ("är det här en femma eller sexa"? - på nummerlappen, med blink i ögonen och fånflin.)

jag är så väldigt känslofylld. det kommer i vågor, det är som tårar som välver sig inuti, och... jag är så kärleksfylld, så förvirrad, jag andas kärleksfylld smärta i varje andetag. jag blev så väldigt rörd av min pappa som kom och spontankramade och som sen pratade så öppet om vad han känt och känner. pratade upprört om diskrimination mot homosexuella, om hur det enda som betyder något är att två människor tycker om varandra, han som för tre år sedan tyckt att de var sjuka och onormala. jag blir så stolt, så varm, så rörd. mina föräldrar är så väldigt fina människor, båda två <3

förvirrad, vart jag vill ta vägen. slå mig ner eller bryta upp. flyga eller rota mig. vill jag verkligen vara här just nu, kväver det mig eller behöver jag bara sjunka ner ett tag och växa i något slags lugn? har jag min rastlösa frihet kvar? är jag hel här, är det här jag ska vara? jag vet inte, jag är förvirrad och jag tänker inte låta den här förvirringen bli ångest. kanske bara vänta och iaktta.
andas känslor. så färggrann inuti. den här staden är som ett lock över struphuvudet, så grå, dessa människor, denna avsaknad av liv.
flyg med mig