och jag gråter, och jag kupar händerna kring en glödhet thékopp, och jag älskar dig så förbannat, och jag vill bara springa in i din famn och låta dig göra mig glad, börja från noll med dig, jag vill att du ska säga åt mig att nu kommer gladhetskänslorna och att det inte finns någonting jag kan göra åt det, att de är starkare än jag är, och jag saknar dig så förbannat, men jag vet att ingen av oss orkar med mitt dåligtmående tillsammans nu, jag vet det, jag kan bara inte riktigt acceptera att jag drivit det så långt. du är ju det viktigaste jag har och det gör ont i mig att vi inte mår bra tillsammans nu. så förbannat jävla ont, och jag älskar dig så mycket. men det blir bra. jag tror det.

jag vet var skon klämmer. det är mitt sätt att se på livet, på allt som ska göras, uppraddat upplistat som hinder på vägen. jag tror att det är det iallafall. mitt sätt att stundtals se på livet. just nu. och det är något jag måste ändra på, så här vill jag inte leva.

jag vill vara stabilare för dig. jag kommer att må dåligt ibland och då vill jag att du ska trösta mig, och när du mår dåligt vill jag vara din fyr och ditt ljus. att fokusera på det bra, på att inte uppfylla sina egna profetior.

febersvall, varmsvall, illamående. jag måste upp härifrån. jag måste ta mig ut.
och jag älskar dig mer än något annat. vet det, känn det. jag vill krama dig, fast jag vill krama dig glad.