panta rei

så jag kryper ihop, benen intill kroppen, fingrarna sprattlar ord. jag tror jag hittade något idag. jag tror något hittade mig idag. jag tror jag har siktet inställt på något och någon slags lek bosatt i min blick. som att vara ute på vift. som att vidga en tisdag. som att blunda och dra pekfingret längs thékoppens kant.
eller som att sitta på café och titta ut på människor som går förbi, nivet när man sitter sådär själv mot ett fönster som vetter mot gatan, och.. fånga blickar, vara uppstudsigt nyfiken trotsig och le sin väg rakt in i dessa barrikaderade fasader, och bli tokigt sprudellycklig varje gång någon öppnar dörren till sitt sig och ler tillbaka.
satt på tåget förut, gick vagnarna igenom och jag blir tamigtusan galen av all denna grånad, denna uttryckslöshet, jag blir så galen att jag är tvungen att stirra in i deras ansikten tills jag får någon sorts respons, något slags tecken på liv.
så jag blundar och låter musiken uppfylla mig. så jag försöker vara närvarande i dendär känslan av detdär något. så jag lutar ansiktet mot tågfönstret och minns. så jag går på bio själv och gråter, och jag tänker, och jag njuter av att känna mig sådär nygråtet lätt, som förlöst på spänningar självanklagelser, som sådandär ömma punkter som upplöses och som man försonas med.
och att det kanske är en slags sorg, en slags sorgeprocess, att det kanske är något som aldrig fick något slut, att dethär kanske bara är svammel, att... kanske också början
och att vara hel i framåtrörseln. och att vara förankrad i sig själv och öppen utåt. och kanske lysa. kanske glöda. kanske vår. och jag växer, och dessa trassel låter mig lära känna mig lite bättre, är en bro över till andras ensamheter, sharper senses, vidgade ögon.
detta gissel, detta privilegium. att få vara människa, att få hysa den här bräckelheten, att få känna. att få sträcka sina mjukheter ensambroar över till någon annan, att få gråta tårar över någon och växa lite, att få växa sina rötter i kärlek. detta privilegium att bara få vara, få vandra kullerstensgatorna fram och bygga drömmar, att inse allt det här, och skörheten som det allra vackraste, som gör allt så vackert&stort och här och nu. detta privilegium att få åldras, att få bryta ihop och samla ihop sig igen, att få tänka dessa tankar och att få känna så intensivt. och att låta det skölja genom en. lägga huvudet mot ett kallt tågfönster, minnas, lycklig i sårbarheten och tårarna. jag skulle önska att jag aldrig glömde igen, men jag vet att om jag gör det så kommer jag att hitta andra vrår att utforska, andra stigar att trampa upp.