tar tåget tju minuter i åtta en lördagmorgon. kängor, väntar, halsduk genom en sakta uppvaknande stad. mojnande stormvindar som blåser mitt hår åt alla håll. folktomt, öde, en slags mjuknad, nyvakenhet, friskhet över gatorna. solsken, vår i blåsten.
och jag har liksom hittat tillbaka igen. härifrån, vidare. fortsättningen. detdär som bultar så envist i bröstet. regnsmatter utåt, regnsmatter inåt. du-dunk, du-dunk. som vägrar ge upp.