viker ihop tankarna i små paket. stoppar in dem i en hylla, varsamt och försiktigt. passionen och glöden och öppnaden får stå tillbaka för vardagsbalansen - hitta rutinen, stabiliteten, dendär lunkrytmen.

men det vecklar ut sig i mig, skriken vecklar ut sina vingar och glöden börjar skriva sin väg ut ur mig. mitt huvud formulerar menigar, skriver sig, och sanningen är att jag måste skriva för att vara lycklig. jag måste äta, älska och skriva. annars lever jag inte på riktigt.
men det har blivit svårare, jag vet inte varför. jag är inte nöjd med hur meningarna skriver sig. det faller sig inte längre lika självklart. formen tappades bort på vägen, och behovet stundtals också men det har så sakteliga krupit tillbaks.
men det är så mycket. fragment av flyter upp till ytan och jag försöker febrilt läsa dem, se dem men de är ihoptrasslade, hopnystade och det är massa knutor på tråden.
jag ska börja nysta.
jag vill känna mer än såhär. mer än det här halvdana, än den här dammiga lagomheten. jag vill ha passion känslor glöd, jag vill öppna mig inifrån och släppa det fritt.
liksom tankarna fragmenteras texten. jag lyssnar på kent för första gången sen jag var sexton, njuter till tangentsmattret och känner något lösa upp sig inuti. nån slags fördämning, förhårdnad.
allt som du gör blir till pärlor på min panna.
härifrån och vidare, som alltid. att hålla fast vid tryggheten i sig,
samtidigt kasta sig ut handlöst och våga lita på att bli fångad. kanske testa dendär fjäderdräkten.

jag är trött till tårgränsen. jag har varit flytthjälp idag och imorgon ska jag äta lunch med en väldigt fin vän och hennes käraste.
vardag blandas med känslovimmel.
som sig bör.