blandar ut den varma chokladen blandas med ett par tårar

hösten faller och med den alla våra längtor, våra saknader, våra fåror i pannan och våra sorger, den svunna sommaren, våra leenden och våra rosiga kinder. gulnar, skrumpnar i en färgsymfoni och lägger sig som ett täcke över oss. som ett mjukt lager bomull över våra sår. faller och omhuldar staden, människorna, förmultnar och blir näring till nya somrar, drömmar, ny leenden i nya ögon. det som en gång var ska en gång bli, men inte i samma form. vårt gissel och vår välsignelse: denna föränderlighet, denna ström, denna rörelse. tryggheten i förändringen och i att svepas med, att inte bara lyckan är förgänglig utan också olyckan. kanske är vissheten om hur lite kontroll vi faktiskt har det tryggaste vi kan uppnå.

det är dendär dagen på året då mörkret överraskar en med att plötsligt komma en timme tidigare. höstmörkret letar sig in under mina kläder, in i min maggrop, det är en kall natt som sveper sig om mig och jag saknar att kunna svepa dig om mig. jag har alltid tyckt att det här höstmörkret är mysigt, men uppenbarligen är det inte lika mysigt utan dig att krypa intill. hösten klär mig inte värst utan dig.
mycket är svårt. jag spelar tori amos och tänder ljus för mig. ägnar mig åt stora mängder verklighetsflykt. känner lukten av äpplen i min fruktskål. diskar, känner det varma vattnet omsluta mina händer. ser ljusen i fönstren på huset mitt emot släckas ett efter ett.
jag känner även somligt falla på plats. pusselbitar som glider in i varandra, en balans jag aldrig förut haft. samtidigt känslan av att visst rinner mellan fingrarna.
men att ändå svepas med.
är det jobbigt att saknas
som att något kallt har svept in som inte funnits där innan. och febern kommer och går, jag lindar in mig i filtar och klamrar mig fast vid thékoppar, tänker lite för mycket. benen värker, halsen ömmar och huvudet pulserar. letar mig in i mina vrår, den varma chokladen blandas ut med ett par tårar.