lovesong, the cure, en pepparkaksmuffin skarp av kryddor. rökelsen sticker i näsan. tända ljus, fladdrande lågor, handen mot bröstet och - detdär envisa dunkandet, takten, riktningen. idag har jag gått långt och andats mycket. i mössa, halsduk, dubbla byxor, kängor och benvärmare - i ett soligt slottskogen i armkrok med en väldigt fin vän. sedan mot centralen, genom staden och genom människorna och tillbaka igen. saffransthé på ett fik.
sedan linsgryta, pyssel, ett rent kök, mina listor, fladdrande ljus, dofter.
jag håller på att vänja mig vid avståndet. på gott och ont, antar jag. jag känner mig inte lika tafatt och vilsen med mig själv nu - på sätt och vis kanske jag lärt känna mig själv på nytt, nya bitar. och det är bra. trygg i mig och med mig. det är en gladare saknad nu än innan jag åkte ner igen, det var riktigt förfärligt jobbigt innan dess på ett väldigt obra sätt. jag vet inte riktigt vad jag vill säga. att något litet i mig gnager och undrar vad sju månader till ska göra med oss, kanske. om det ska stärka eller tära. samtidgt en vidare fråga, vänjer alla sig vid kärleken? så vill jag inte leva, i en slentriankärlek. jag vill se och ses, röra vid nya ytor, beröras. bäras och bära och jag vill aldrig vakna en dag och upptäcka hur kärleken blivit default och därmed reducerats till ett intet.
jag vill älska dig såsom du är värd att älskas och älskas såsom jag är värd att älskas och aldrig låta dammet lägga sig. se vår kärlek såsom den är värd att ses.