dagens sista kopp thé. jag hade mycket att skriva men nu vet jag inte egentligen. skrivkrampen är en funktion som tar tiden förfluten sen den senaste skrivstunden som sitt argument.
den här terminens kurser är över. jag skrev den sista tentan idag. jag hade pluggat alldeles för mycket, men det var en trevlig tenta. satt och smuttade på en thermos kamomillthé och gick efter en och en halv timme. och det var en trevlig promenad genom staden. till fleecetröjan med alvluva och gigantiska ärmar som jag velat köpa så länge.
jag har diskat all disk. jag har lagt kläder i lådor, gjort mig middag, torkat av bordet. thékoppen är halvfull, dagen är snart slut.

himlen är svagt lila och asfalten glittrar. staden är ett myller av konstant rörelse och jag är mitt solsystems mittpunkt - mitt virrvarrs centrum, i ögat av stormen som viner kring mig. när jag är trygg i mig kan jag närma mig dem, människorna. kan jag titta på dem, prata med dem, finnas med dem. utan att stressas, utan känslan av att vara hudlös. det är ett nytt år att fylla med skratt och tårar. rivsår och kärlekar. jag har fasader att rasera. det här året är mig väldigt välkommet.
jag värmer mina händer på den varma thékoppen. gråzonen börjar här, i januari. det kala och sterila tar vid. asfalt, regn och mulenhet. innan världen och livet ska börja prassla och krypa fram igen i mars. den ligger i dvala, och jag avskyr det gråa. iallafall det konstant gråa, grått kan vara mjukt och mysigt men inte i ett oändligt sjok av tid.
jag saknar din famn, innerligt.