krackelera vinter

den blytunga himlen krackelerar och ljuset sipprar igenom. faller mot granarna, fasaderna, människorna. mina kängor mot grus, mina kängor mot mossa, barr, skogen, fingertopparna mot en ek. lukten av tjäle som går ur marken. sådana här dagar är fingervisningar om en vår & en sommar.

jag har gått nya vägar idag, hittat stigar som binder ihop redan kända platser med nya. när min kropp är sysselsatt kan mina tankar vandra friare. jag tycker om att bara gå, att lyssna på musiken och att lukta på skogen. skogen gör mig trygg.

det blir ljusare. det är över en månad sen det var som mörkast nu. jag väntar på att världen ska klä sig i liv igen, jag väntar på soliga kvällar, krokusar och gröna löv. på att få ligga med kursböcker i slottsskogen och kittlas av gräset. jag vill att våren ska sippra fram nu och tina dessa stela leder. att tiden ska bära fram mig. jag virar in mig i filtar, hukar mig över thékoppar och längtar till att kråkornas ensamma kraxande ska bytas mot fågelkvitter. på spårvagnarna stoppar jag min musik i öronen och drar ner luvan över mig, huvudet mot fönstrrutan och vilar mig i min bubbla.
somliga kvällar har jag en värkande ensamboll i bröstet, en kall, frostig tomhet. jag har aldrig riktigt kännt såhär förut, aldrig riktigt kännt att en människa gör mig så varm och tillfreds innan. ingen annan ensamhet har känts så påtaglig. dessa kvällar är jag glad om jag kan somna fort.

jag tappade orden, men känslan finns kvar. avståndet är påtagligt men så också kärleksnystet bakom revbenen. jag väntar på våren, jag väntar på att tiden ska bära mig fram till lyckoruset att få ha dig nära. nystar mig lycka i mitt ide men längtar krokusar och fingertoppsberöring.
kracklera molntäcke. krackelera vinter, krackelera avstånd.