varma tårar. per automatik.

saltlager över mitt ansikte. tårarna är varma. känslorörelserna under huden. fortfarande dessa tankar per automatik. självföraktet och automattankarna kommer i vågor. viljan att vilja klösa sönder den här äckliga huden på den här äckliga kroppen är ibland överväldigande och jag har ett stadigt tag om mitt hår. taget och smärtan är lugnande. något att centrera sig kring. egentligen är jag bara ledsen, men jag tror inte att jag någonsin lär mig att det är okej. så fort du pratar med mig när jag mår såhär (du som i vem som helst som pratar med mig) vill jag fråga om du är arg på mig. men det skulle ju verka tokigt, så jag biter mig i tungan, i fingrarna. men det är så det känns. jag har gjort något fel och du är arg på mig. per automatik känns det så.
jag vet inte vart jag ska börja, jag hittar ingen känsla att försöka rama in i ord. det är för mycket, det är för rörigt.
jag tänker aldrig hur jag ska göra för att må bra istället. det kommer mig aldrig för att jag ska be någon om en kram. istället spär jag på med skällsord inuti.
och hur det fascinerar mig hur andra personer hanterar sina ledsenheter och rädslor.
bakom saltlagren och de spända musklerna och skällsorden så finns det ett hjärta som bara vill bli omhållt. men jag har gjort allt detdär andra till en mur och jag vet inte hur jag ska rasera den. jag vill dela det med dig, jag vill släppa in dig, men istället tänker mitt huvud tankar om hur ovärd jag är dig. per automatik.