centralstimulantia

tankarna kommer tätt. tanketrängsel. kanske utan rader och brytningar och tomrum idag. håll mig i mina känslor, håll om mig i mina känslor. jag skriver till alla & till ingen. kanske mest till mig själv. palpitations och kaffesmak i munnen. alldeles kaffefierad och med öronring och surrealitetskänsla. inget mer kaffe i mitt hus. ungefär som att ha ångest fast bara kroppsligt. there is nothing that the road cannot heal, och jag börjar faktiskt tro på det, på framåtrörsel och att lära sig nytt. det finns så mycket som jag lärt mig, sådant som är svårt att klä i ord. om små vanor, om att tillåta sig lycka och olycka och kontraster. rörelsen, kontrollen, om att gå genom sin ångest - inte runt den. allt detta inom mig och för varje steg närmare dig. oss kanske. det känns som ett pussel, och som att jag just fogat samman två stora strukturer. som att lyckan är något jag bär med mig och som kan ta hundratals olika former. jag älskar att känna, även detta och det är när jag omfamnar det som jag kan lära mig av det.

jag vill aldrig leva i en rationaliserad lycka. vill aldrig leva i en bekvämlighet för bekvämlighetens skull - vill inte förväxla lycka med bekvämlighet. jag vill leva och känna och aldrig sluta. vill kunna röra på mig och aldrig känna att jag eller den jag lever med går till ett meningslöst fånigt jobb och klistra på leenden för varandra. jag vill låta livet betyda något. jag vill inte leva utstakat skyddat med villa hund bil och två och ett halvt barn. jag vill vara friare än så. jag vill komma av mig, gråta, skratta, känna, spilla ut halva kaffekoppen, gå dit vägen leder. aldrig sluta gå den.

i wanna be your happiness. i wanna be your common sense pain.