tårpaus

det här är en tårpaus; jag gråter för att en liten flicka, knappt mer än ett år, igår dog i cancer, en alldeles fantastisk liten människa som jag följt i bloggar sen ett år tillbaka.
jag lyssnar på regn. jag tänker, jag dricker juice. jag har gett katten mat. jag är hemma mellan jobb&jobb och jag har varit hos hanna, tagit med mat&blåbärspaj och så många klokord och klokfrågor jag funnit. men jag har inga svar, jag vet knappt vilka frågor jag ska ställa. relationer är svårt, för i dem visar sig alla svagheter man själv har, i dem kläs alla känslomässiga trassel i verkliga problem. sådant man kanske aldrig skulle märkt annars. men när ska man annars ta itu med problem, om inte när de visar sig? de behöver ett medium - en relation - att visa sig i, och jag tror att de ändå ligger och pyr då de inte visar sig.
relationer är, bör vara, en symbios, ett sätt att utvecklas, formas, stöpas. förundras över sina likheter och olikheter, älska och växa. hålla varandra i handen ett tag och ta sig så långt man kan.
jag tror att jag har väldigt lätt för att göra mig liten i förhållanden, iallfall då nyförälskelsen lagt sig. jag har lätt för att vara rädd att göra fel, blir lätt foglig och böjlig. är det självförtroende som fattas? jag vet inte. jag vet att jag är bra, eller snarare jag vet att jag tycker att jag är bra, men jag tycker inte att min rädsla är bra, för den hämmar mig, och kanske föds den liksom ur sig självt? ur min avsky till den, min övertygelse om att den faktiskt finns där. kanske har jag bara vant mig vid den så mycket att jag glömt se efter om den faktiskt är kvar. kanske är jag bara van vid att att vara rädd.
kanske finns där bara ett underbart, oskrivet&ogrusat utrymme efter den, som bara väntar av att fyllas med modighet, kärlek, självförtroende och vågasvindel.