en dag med småsakerna på de rätta ställena

mwhaa. bra magkänsla ikväll. dricker thé och känner (för första gången på länge) det där suget efter att skriva av mig. kopp, händer mot varmt och mot tangentbord, känner mig - och är, vad mer är - nyduschad, trött i kroppen efter att ha sprungit sjuochhalvan direkt efter jobbet (i höstluften, bland löven&färgerna och jag vet att jag tjatar om höst, men jag älskar det verkligen, I do I do), och har legat och lipat till ett avsnitt av desperate housewives. ibland kan jag verkligen leva mig in.

(just some words before going to bed)

a train of thought, triggered by... it being frequently discussed on the series I'm watching, and a recent talk with a friend: why are people so obsessed with marriage? I strongly dislike the institution of marriage, the idea of binding love to us in the form of a contract: "I promise to always love you". why mix love with bureaucracy? why chain our beloved ones so hard that they will want to leave just because of the burden of the chains? is it out of possession, to make it as hard as possible to leave? or is it because of tradition?
I don’t have anything at all against the ceremony, to get together and celebrate your love. the ceremony is at the contrary, I think, something entirely positive. what I don’t get is the urge to legally bind yourself to another person. the urge to put the words “promise” and “love” in the same sentence. why do people confuse love with words like “eternity” and “forever”? yes, you can say “I will always love you”, but what that really means is “I wish I will always love you”, or "I would like to love you like this forever". and that is a big difference. people change, that is the only thing you can really count on. and maybe, if you are careful not to turn love into possession, and if you try to make room for love to grow rather than putting chains upon it, I think that you, as a couple, can change together and be shaped after one another.
I believe it’s only when you are free to leave that you can truly appreciate where you are at the moment.



det är fin stund efter fin stund. jag tror man bygger dendär grunden av verkligt bramående av många sådana här stunder. mycket av det lilla, liksom. och att verkligen märka det, och att peppa sig själv, och att tycka sig själv bra nog. man måste inte älska sig själv, men det är svårt att leva med sig själv utan att iallafall tycka om sig.
känslan jag har när livet känns tråk&depp och mest bara ior hela tiden, och en känsla som jag har alldeles för nära till, är att allt är så flyktigt. så förgängligt, att det bara flyter ut, att det alltid är något nytt som ska göras, att varenda sak man företar sig bara är en i ledet till det bittra slutet. att man aldrig blir klar. att det är kraftansträngning efter kraftansträngning i total oproportion till aktiviteten i sig. att jag aldrig upplever känslan av stabilitet och av att vara helt centrerad&klar, förankrad. för det är den känslan jag så gärna skulle göra till min. och i den odla energi till att göra nytt, till att orka, till engagemang, till entusiasm.
men som det står på min tavla: "allt för förgängligt, så också det ledsna.
tur."

men som sagt. bra magkänsla nu, bra dagar. jag har kastanjer och frasiga löv på mitt skrivbord, mörkret är höstigt och tryggt och jag mår helt enkelt bra (med positiv derivata).