impulserna: jag måste ringa min mamma, min älskade sårbara godhjärtade mamma, måste skicka ett sms, göra något, hennes hjärta måste blöda nu när det är så olyckligt kring henne, och jag vet inte vad jag ska göra, jag vill bara ta henne i min famn och hålla om, säga att det blir bra, att det inte är viktigt, att hon är bra, dra fingrarna genom hennes hår, lugna, trösta, försäkra, göra bra.
och jag tittar på biljetter till dublin av ren och skär saknad, hade jag kunnat hade jag åkt nu.
det gör så hjärtskärande jävla ont att veta att hon inte mår bra. fan också, fan ta världen och dem alla. det finns ingen som är så oskyldig och vill så väl som hon.