jag har haft en bra höst. jag har behövt den. jag känner mig mitt uppe i allt, men jag känner mig ovillig att släppa taget och åka med i rörelsen. otillräcklighetskänslan, den jag känner så väl, har redan börjat smyga sig på. att inte räcka till hur man än vränger sig, att leva ett liv jag inte vill leva för vad andra vill att jag ska göra, för vad andra prioriterar, medan jag åmar mig för att täcka allt. det är inte så jag vill ha det. det är inte så jag vill ha det, igen. jag har mött mycket av mig själv men har ändå det mesta kvar att möta. tämja. och allt det jag fruktar ska jag möta.
hösten och tiden var nödvändig. men nu ser det annorlunda ut, och jag kommer inte kunna tillgodose alla förväntningar jag inbillar mig att människor har. jag är rädd att det kommer leda till konflikter och jag är rädd att jag inte kommer kunna hantera dem. men det är också en utmaning. och en nödvändighet.
det finns så ofantligt mycket jag skulle vilja göra, så mycket jag skulle vilja omfamna, så mycket det finns att brinna för, glöda för. samtidigt vet jag att jag skulle gå sönder om jag försökte omfamna allt.
så jag omfamnar mig själv. växer lite till på vägen. nosar inåt, städar tanketrängslet. den här våren kommer att bli utvecklande. den kommer att bli mycket, och jag ska försöka rymma det som är viktigt för mig, och att låta otillräcklighetskänslorna falla pladask. hitta egentid och hitta känslan, hitta rörelsen. göra mig mottaglig, följa den.